Huset och renovering

Att få flytta till hus var fantastiskt. Även om det betyder att vi bor längre från jobb så är det en befrielse och underbar känsla att få komma hem mitt ute i skogen. 

Jag tror även att det hjälpt i min återrehabilitering. Redan när jag började på 25% två veckor före jul så var det så avslappnad att komma hem och kunna sova en stund och alltid ha naturen utanför. Att vakna upp på morgonen och se trädens siluetter utanför fönstret och följa deras skiftning från dag till dag är så rofyllt. Och i det andra fönster lyser solen in och värme och väcker. Det är ljuvligt.

Listan på saker vi vill fixa, bygga, plantera och skapa i vårt nya hem är lång. Men det första vi bestämde oss för att ta tag i var den lilla kattvinden. Vi ville förvandla den till en walkincloset. Vitt, vitt, ljust och mycket förvaring. I helgen blev vi så pass färdiga att vi kunnat flytta in våra kläder. 

Nu följer sovrummet, men vi väntar nog lite med det för sommaren står runt hörnet och arbete pågår även utomhus. 

Hitta rätt för Maxine

Det går lite långsamt just nu. Att hitta en medryttare/fodervärd/framtida ägare till Maxine känns som ett steg fram och två tillbaka. Det tar tid. Att kommunicera med och träffa människor och känna deras och Maxines energier tillsammans.

Men shit pommes vilken juvel hon är. Lugn och cool. Det får borstas och ridas av besökare. Och hon bjuder på alla gångarter utan problem. 

Annat var det när jag och Yvonne träffade henne först gången. Då var det skritt på fyrkantsspår och volt, noll böjning. Trav på fyrkantsspår. Noll galopp. Helt galet vilken resa vi gjort!! 

Och som om det inte vore nog med människor på besök så kommer det nya hästar till stallet. Donne som ska vara här en månad kom i fredags och tänk på lördag efm när vi är i stallet rymmer Maxine. Tillbaka till hagen för att hålla koll på sina pojkar. Ständigt dessa mammagener. Oj vad jag skrattade. 

Igår flyttade Lilja in. Och alla tre stod hela dagen och väntade på henne. Så när jag kom idag var Maxine så laddad på att få träffa sin nya kompis. Det blev passage och en väldigt mycket fint bensprattel efter vägen. Ojoj så hon gått och spänt sig och varit cool för alla andra så när jag kom släppte allt. Väl tillbaka i hagen tog det lång tid innan hon kunde landa igen med Prickig och Cappe. Hon gick runt pojkarna och runt mig många gånger. Tog en morot och fortsatte vandra. Tillslut kom hon och la huvudet på min axel och var lugn igen. 

Kände mig rätt trött efter men en otrolig tacksamhet. För vår fina relation som vi byggt. Att hon är trygg med mig. Så klockrent hon kunde landa tillslut. Att allt handlar om energier och vad lite som krävs för att det ska bli rätt. 

Vi fortsätter och har det bra, myser, rider och promenerar gärna med hela vår fanclub på släp. Så kommer allt att lösa sig.

Sjukskriven och Munchen

Det var som om en helt värld öppnat sig i och med att jag blev sjukskriven för utmattning. Helt plötsligt var vissa saker oviktiga och andra väldigt viktiga. Att hälsa på min bror i hans hem i Munchen blev viktigt. Efter att jag under flera år oroat mig för att åka så långt och till en så stor stad. Så jag och mina pojkar tog flyget på höstlovet. Samma vecka som vi sålt lägenheten och köpt huset. Vi bara stack. Helt fantastiskt befriande.

Munchen, vilken stad. Vilken kultur. Jag blev kär. Vi åt god mat, promenerade, pratade och skrattade. Solen sken och det var sommarvarmt. Min kropp orkade med. Jag behövde inte sova efter frukost och lunch och halva dagen. Vi tog sovmorgon och åt frukost sen var vi på vift hela dagen tills vi kommit hem efter middagen på restaurang.

Att få vara med mina tre älsklingskillar och mysa var helt underbart! Pulsen i Munchen lugn och behaglig. Min hjärna blev inte mos av att höra alla ljud. Det började kännas som att jag kommer att bli bra igen.

Sjukskrivningen och renovering

När fjällsemestern var slut och Wilde åkt hem till pappa och vardagen återkom med att My Man började arbeta och jag var hemma så blev det tydligare för varje dag som gick att vi inte kunde bo kvar i lägenheten. Vi hade pratat om det länge och letat lite nu och då efter hus eller sommarstuga. Men det var som om fjälluften och de vida vyerna gjort sitt till att nu var det dags.

Så helt logiskt följde ett byte utav kök och ytskikt i lägenheten samt en homestyling då min syster med man alldeles nyligen startat eget. Det var mest My Man som som fixade. Min pappa hjälpte till att demolera köket och köra bort det och sedan var min syster man med och satte in det nya. Med vitt, vitt och vitt. Fastän en bänkskiva av ek. Och inga överskåp. Superfint, superfräscht och så lyxigt.

Det tog flera veckor innan allt var klart och det kunde stylas och fotas till försäljning men oj så fort det blev sålt. Och sen köpte vi hus samma vecka. Sen var det bara att packa och vänta.

Och jag rensade. Passade på att göra mig av med gammalt och det blev en utrensning även för mig. Att släppa fysiskt och mentalt var befriande. Och jag gick på yoga med pensionärerna på dagarna och stärkte mig inifrån och tränade på att hålla mitt space och mina energier på plats. Och snart skulle jag hälsa på mina kollegor på jobbet. Det hade jag och min KBT-person på Kommunhälsan bestämt tillsammans med min chef. Att jag skulle komma en dag är det var rast och bara sitta i fikarummet och fika och prata med mina kollegor. Lixom smyga in bakvägen för att inte träffa barnen och den höga ljudnivån. Och jag såg fram emot det här besöket. Lite som en milstolpe och en test.

Sjukskriven och fjällsemestern

Att ligga hemma i en lägenhet en hel sommar insåg vi snart att det inte skulle hjälpa eller påskynda mitt tillfrisknande. Tanken innan min sjukskrivning var att vi skulle fjällvandra. Så efter en del funderingar och revideringar i planerna så gjorde vi oss en reseplan. En rätt luftig sådan. En från-dag-till-dag-plan. Jag kunde fortfarande inte köra bil så dem blev My Man som fick stå för körandet. Wilde var glad lokförare och jag kartläsare i baksätet. Med en riktig vägatlas som ibland fick kompletteras med gps om mottagning fanns.

Vi åkte väg 45 från Hoting och norrut. Wildes önskan var att åka Inlandsbanan men då jag omöjligt klarade av att ha mycket ljud och människor omkring mig och tidtabeller att passa så åkte vi med bilen bredvid järnvägen istället. Lyckan var gjord och titt som tätt stannade vi på stationer, hållplatser, banvaktsstugor och självklart för att se tåget åka förbi. Här måste erkännas att vi tidtabellerna var ett måste men de hade Wilde koll på ;-)

Vi rullade många mil varje dag, sov i stugor eller vandrarhem. Tältningen hade vi planerat bort. Tillslut kom vi till Lapplands fjällen. Jag fick återse mitt älskade Abisko som jag har ett så fantastiskt barndomsminne från. Och My Man och Wilde fick uppleva den storlagen fjällnaturen för första gången. Och här fick jag styrka. Att vandra i fjälluften flera timmar varje dag var balsam för själen. Och jag sov utan att ha mardrömmar om jobbet. Och min kropp orkade med en toppstigning på Nhulja. Och vi firade vår sjuårsdag jag och My Man på hotellet Fjället med trerätters gudomligt god middag på lappländska delikatesser.

Sjukskriven och stallet

Att få slippa stallet kändes som att jag vunnit högsta vinst av något slag. Från att försöka få vardagen att gå ihop med jobb, Wildes skola och fritidsaktiviteter, min yoga och healing, mat, tvätt, privatliv (ja listan kan göras lång) och stallet. Till att sova tills jag vaknade, äta frukost, bläddra i en tidning/bok, meditera, sova, åka till stugan och lyssna på fågelkvitter, se på himmelen, bada. Och slippa ha dåligt samvete för att hinna till stallet och Maxine.

Sådär i efterhand insåg jag snabbt att jag nog haft dåligt samvete, tid och varit stressad över situationen hela tiden. Men det skulle som vara så. En pusselbit i livet som tryckas på plats varje dag och förväntningar om konstant lycka över att blivit hästägare för första gången.

Jag har förstått varför Maxine kommit till oss. Det var många drömmar som berördes av just henne. Och tack vare henne så har min väg att vandra blivit ännu tydligare. Att åka till stallet varje dag och vara trött, less och orkeslös är inget som man ska utsättas för. Men tack vare att jag gjort det och Maxine är så mjuk och känslig så har det blivit tydligt för mig hur viktigt energierna är. Vad jag sänder ut och hur jag tolkar det som kommer till mig.

Och det här kan kanske tyckas konstigt. Att ha häst och åka till stallet är ju fantastisk. Att ha någon att borsta och rida på och som piggar upp tillvaron. Att känna höstdoft och vara lycklig. Och så är det för vissa men inte för mig. Det är stress och ångest och panik över att få ihop tillvaron.

Under hela sjukskrivningen och återrehabiliteringen har jag kämpat med att finna en balans i vardagen. Min KBT-person på Kommunhälsan har pratat och pratar fortfarande om vikten av att "hålla min bas". Med det menar hon mat, sömn, aktivitet och återhämtning. Och det blev än mer tydligt för mig när jag bröt ner mina dagar i dessa fyra delar vad som är viktigt för mig.

Min kost med naturliga råvaror.
Mina djupa andetag som tar mig ner i sömn utan tankar på jobbet.
Promenad eller yoga för att aktivera min trötta kropp.
Yoga och meditation för återhämtning fysiskt, psykiskt och mentalt.

Valen jag gör i vardagen utgår så mycket jag bara kan ifrån dessa fyra grundpelare plus fokus att hålla min energi, mitt fokus, mig själv. Och det har fungerat. Sakta men säkert har jag kommit tillbaka, blivit starkare, orkat mer, haft gupp på vägen och kommit igen.

Idag går jag upp på heltid och jag är tacksam för den väg jag vandrar för utan den Inka Schamanska energimedicinen hade jag inte varit där jag är idag.

Min resa fortsätter och Maxines resa fortsätter men de kommer inte att följas åt så mycket längre till. Valen för oss båda är mina att göra men tack vare min guidnign och support vet jag vad som kommer att ske och känner trygghet och tillit i det.

Pata pata.

Sjukskriven en vecka

När första helgen närmare sig hör bonden av sig att det är dags att köra in höet. Från att vi tidigare somrar varit ett gäng med invanda arbetsuppgifter så är vi bara tre. Yvonne ska ner på ett event i södra Sverige och Nina och Ojiji ska flytta hem. Hästtjejen som brukar förvara hö i ladan ska inte ha något där iår så hennes gäng försvinner oxå. Så kvar blir vi, tre musketörer. Tomas och Christer ska stå på släpet i vanlig ordning och jag har helt plötsligt blivit befordrad till arbetsledare.

Under vanliga omständigheter hade detta varit hysteriskt kul. Nu är det mest hysteriskt. Hjärnan ork inte med i svängarna. Från att varit arbetsmyra står jag helt plötsligt längst upp i ladan och försöker komma ihåg hur höbalarna ska staplas omlott så de inte välter. Höjdrädda jag kryper högre och högre upp och det vinglar endel fastän jag packar höbalarna rätt.

Men vi har fått in några nya höskördsentusiaster. Min syster med döttrar kommer. En fyraåring och en tvåmånaders. Och scoutfamiljen med mamma, pappa och hästtokig dotter. Samt veteranbilsparet. Och vi bildar ett nytt fantastiskt höskördsgäng!! Och vi fixar lunchmat och fikapaus och sen korvgrillningsmiddag. Och barnen är väl inte så jättestark och intresserad av att bära stickigt hö så ibland får jag vara lektant med alla plasthästar, paddor och telefoner som tar roliga solglaskort. 

Lagom till sista hölasset på söndag kommer Yvonne hem och jag kan bara släppa allt. Nu är kroppen helt slut oxå och matchar hjärnans mos så det är som jag tryckt på delete och får börja om från börjar. Mer vila står på schemat och träffa med Kommunhälsan framöver. 

Sjukskriven

18 november. Dagen då jag föddes här på jorden. Fyra månader har gått sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Idag har jag varit hos läkaren för fjärde gången och vi har gjort en plan för hur jag ska börja återgå till mitt arbete. Det känns hoppfullt.

För fyra månader och två dagar sedan fick jag en panikångestattack. Min andra. Den första var för några år sen. Då ringde jag vårdcentralen och de ville att jag skulle åka in på akuten direkt. Det gjorde jag inte. Akuten är för riktigt sjuka människor. Jag hade ju bara tryck över bröstet och tungt att andas. Några dagar senare var jag sjukskriven för utmattning.

Den här gången hade jag varit och hämtat min son. På kvällen när jag skulle somna kände jag att det var svårt att varva ner och somna. Hjärtat bultade och varje gång jag blundade snurrade rummet. Tidigare i vintras hade jag varit hemma med virus på balansnerven och det hade snurrat så fruktansvärt. Överläkaren på sjukhuset sa att det skulle kunna komma att snurra en del under mitt tillfrisknande. När nu det kunde tänkas bli. 

Men nu både snurrade rummet jag hade ett tryck över bröstet och svårt att andas. Jag insåg ganska snabbt att det var en panikångestattack. Så vad göra? Försöka andas. En hand i min makes och en hand håller fast i madrassen för att motverka yrseln. Och så väntan förstås. Jag vet inte hur länge jag låg. Tillslut somnar jag. När jag vaknar är jag helt slut. Som jag gjort något väldigt ansträngande och behöver återhämta mig. Och hjärnan är omtöcknad och har svårt att fokusera. 

Måndag 18 juli ringer väckarklockan tidigt så att jag kan ringa in mig sjuk till jobbet. Hela veckan. För jag vet inte när jag ska ta mig upp ur sängen. Min make åker till jobbet. Jag äter frukost med min son. Sen somnar jag om.

Första veckan tar min son hand om mig. Han väcker mig på morgonen när han ska äta frukost och hjälper till att fixa något till mig. Efter max en timme somnar jag om. Sen väcker min son mig igen när han ska äta lunch och micrar min matlåda oxå. Efter max en timme somnar jag om. Sen blir jag väckt när min make kommer hem och han lagar mat och vi äter tillsammans. Han fixar matlåda till nästa dag. Jag orkar vara vaken lite längre innan jag somnar för natten.

På natten drömmer jag mardrömmar om jobbet. När jag vaknar är det första jag tänker på jobbet. Och innan jag somnar tänker jag på jobbet.

Samtidigt har jag en ständigt pågående panik. Vad händer om en vecka? Då måste jag till doktorn. Jag ska visserligen ha tre veckors semester. Men är det semester när man är så trött att man inte tar sig ur sängen och kan göra någonting på en dag? Och efter tre veckor när det är dags att starta upp höstterminen och så småningom skola in sju ettåringar på förskolan. Vad gör jag då? Är jag pigg om tre veckor? Just nu blir jag omhändertagen av en 11,5-åring.

Läkaren sjukskriver mig omgående. Min KEDS utvärdering har höga siffror och jag är som en urvriden skurtrasa. Nu är det dags för mig att vila säger hon. Och läka själen.

Nokke-dagen

Nokke-dagen och Nokkeväder. Två ord som finns som autoförslag i telefonen. Två ord som räcker för att beskriva denna dag.

Men för att beskriva dig, Nokke, finns inte tillräckligt med ord. Vi försökte hitta fem för att göra en vacker namntalva. Vi fångade essensen av dig med hittade så många fler ord. Vi minns dig på så många sätt och inga ord räcker egentligen till.

För din visdom var inte från denna värld. Och ditt tålamod för oss skulle få himlens alla änglar avundsjuka.

Vi tänder våra ljus för att minnas dig precis som du var. En läromästare bortom tid och rum, sänd hit till oss en liten stund.

Skolavslutning och midsommar

Vi tar dagarna ganska långsamt och som de kommer sen en tid tillbaka. Efter Wildes flytt till Alvik och pappa har livet varit så mycket lugnare här hemma. Allt bra löste sig sådär! Inte en dag har jag behövt vara orolig för hur Wilde har det. Nya kompisar och småsystrar att leka med.

När det så blev dags för skolavslutning tog jag nattåget upp och Wilde fick för första gången ha både mamma och pappa närvarande vid en avslutning. Han var stolt som en tupp! Även hans bonusmamma och småsystrar var med. Han har ju en stor familj. Skolavslutningen var magiskt vacker på många sätt men mest rörd blev jag när lärararna och eleverna avslutade med att sjunga Lalehs Goliat. Så mäktigt <3

Sen blev det lunch på järnvägsgrillen vid Luleå station och besök på Modellhobby där han fick en ny fin personvagn i skala 1:87 i sommarpresent från mig och MyMan :-) Och middag hemma hos pappa där vi grillade gott. Sen skjutsade farmor oss till tåget så vi fick åka nattåget och snarka ;-)

En veckas mys hemma i Sundsvall med midsommarafton, dopdag, mys med gudföräldrarna och tågresa med bonusfarmor och bonusfarfar. Han har många bonusar Wilde :-)

Moster

Att bli moster igen är något fantastiskt stort. När karamellen föddes stod jag och min syster lite längre ifrån varandra i vår relation än vad vi gjort tidigare i livet och än vad vi gör idag. Olika val formar oss till dem vi är och vad vi gör. Bara för att det finns blodsband betyder det inte per automatik att man alltid har en fantastisk relation. Vi har jobbat för att komma dit vi är idag jag och min syster. Det är ett givande och tagande. Acceptans för varandra och varandras val. Men framför allt tacksamhet och ödmjukhet inför det vi delar och skapar. Vi tar inget för givet utan kommunicera i stort och smått om ditt och datt. Vi ser våra olikheter som våra styrkor nu istället för att jämföra och dömma. Vi lyssnar, ger stöd och är delaktiga i varandras liv. Det är många skratt men även tårar och oro. Allt ryms där kärleken finns.

Men det är som skrivet ett ständigt pågående arbete att bygga relation och att välja att vara delaktig i någon annans liv. Jag, min bror och syster har inte haft några förebilder om hur man ska vara vuxna syskon så vi försöker skapa våra egna relationer. Det gör att alla möjliga ämnen och tankar kommer upp till diskussion och vad vi lär oss! Kommunikation och kärlek! Det är med stor tacksamhet jag är deras stora syster, även om jag fått tänka om flera gånger vad stor betyder. Om det ens har en betydelse?! Vi är alla jämlika och stöttar varandra med våra olika erfarenheter. Det känns fint och väldigt stort.

Nu är jag nybliven moster till "puff the magic dragon" och det känns helt fantastiskt att vara med och bygga relation till henne redan från början. Karamellen och jag har oxå en fin relation men den började vi bygga senare och jag har fått lagt jobb och tid på att skapa den. Ingen relation går att ta för givet. Inte ens att vara moster till två prinsessor!!

Resan som bara fortsätter

Vi har bestämt att Wilde ska flytta norrut till sin pappa. Eller rättare sagt jag fick det till mig att det vore det bästa för både mig och Wilde. Och sen har resten bara rullat på och löst sig. I torsdags tog jag och Wilde nattåget till Luleå. Det blev inte mycket sova för liten kille som låg och spanade ut i skogar och på mötande tåg. Vilken härlig resa!! Vi ska göra det flera gånger. Vi möttes av strålande sol och frost. Sen blev det frukost hemma hos hans pappa och besök på byaskolan som imponerande stort. Fantastiskt fint mottagande. Engagerade lärare och trevliga barn. Vi var och tittade på en annan skola oxå. Åt thaimat till lunch och glass. Sen blev det sol "hemma" på trappan och bus med småsystrarna. Wildes pappa fyllde år så det blev paket och grillat. Många skratt och en glad kille som längtar efter att få flytta upp. Vi har bestämt att efter skolavslutningen åker han upp och går en vecka i nya klassen då de slutar en vecka senare. Helst vill Wilde bo varannan vecka hos oss föräldrar men eftersom hans pappa aldrig viljat flytta ner så har det inte varit aktuellt. Nu får vi se hur det blir framöver. Jag ska gå klart min inka schamanska utbildning först så efter nästa sommar från vi se vad som händer. Hur länge mammahjärtat kan vara 52 mil från hjärtat och kärleken. Resan fortsätter!

Look through my eyes

Vacker cermonikväll igår i Klingstagården med mina systrar och bröder.

Otroligt tacksam för min resa och alla vackra gåvor och aspekter av mig själv.

Idag har varit en glädjens dag.

Mitt hjärta är fyllt av kärlek och mod!!

"Take a look through my eyes
Everything changes

You'll be amazed what you'll find" 

Evina Photography

"There will be times on this journey
All you'll see is darkness
But out there somewhere
Daylight finds you
If you keep believing
So don't run
Don't hide
It will be alright
You'll see
Trust me
I'll be there watching over you"

 Remember this song by Phil Collins from Disneys Brother Bear!

Min väg

Det blev en fantastisk vecka i Järvsö med mina systrar och bröder. Vilken fantastisk resa jag gör och vilken support.

Första tiden hemma var kämpig. Att få ihop allt det nya med vardagen. Meditationen var jobbig och det var svårt att hålla fokus men undan för undan har jag börjat cynka ihop mig.

Efter första eldcermoni klev jag in i ormen och då hände det saker varje dag. Vissa dagar ömsade jag och helade flera år så nya möjligheter kom upp titt som tätt. Alla känslor som kommit fram under tiden med ormen har varit väldigt milda och snabbt släppt taget om mig. Alla beslut jag tagit har kommit från magkänslan och gått väldigt fort.

Nu vandrar jag vidare med jaguaren några veckor. Redan har nya känslor kommit fram och det ska bli spännande att se vilken visdom jag får av min jaguar.

Mucho Munay 🙏 💕

Mocka skit

Javisst det töar fram skit i hästarnas hage så nu är det mockning både inne och ute som gäller. Yvonne och Tomas hade kört på med flera lass igår och sedan körde jag och My Man några stycken på eftermiddagen. Det tinar så fort i solen så ibland känns det som om man inte gjort något alls när man vänder sig om. Imorse låg det två nya högar innanför grinden. Det är tacksamhet från hästarna det ;-)

Tog tidig morgon i stallet idag för att hinna med mys med Maxine inför att jag åker på kurs. Hon var så nöjd och stod i solen och njöt. Ja vi mådde gott båda två med borst av vinterpäls och morötter. Ibland bara tittar hon på mig och sen gäspar hon. Så himla skön känsla när hon mår bra <3

Nu dags att sova efter första dagen i Järvsö. Imorgon blir det full fart igen med att hela sår och avtryck i mitt energifält. Fantastiskt att ha börjat Medicinhjulet!!

Rymligar

Våren är verkligen på ingång!! Maxine fäller päls som bara den. I torsdags tog vi en tur i sommarhagen och jag blev alldeles hårig på byxorna ;-) Igår tog jag och Yvonne en tur uppe på skogsplanen. Det var en utmaning för både kropp och knopp. Maxine fick vara modig och visa Prickig vägen förbi kossorna. Sen bjöd hon på finfint fotarbete :-) Efteråt smög båda två iväg och hälsade på kossorna och hittade de första gröna grässtråna. Härlig påskfeeling!!

Födelsedag

Namntavla

Marängtårta

Är så tacksam för alla fina människor runt omkring mig. I fredags hjälpte min syster mig att skjutsa Wilde till osteopaten för behandling. Sen kom svärmor och hämtade honom för fredagsmys och övernattning så jag och My Man kunde fira hans födelsedag med middag på Tant Anci och Fröken Sara följt av bion London has fallen.
Igår kväll hjälptes jag och Tomas åt att ta in hästarna i Stall Nordansjö då Yvonne och Emma är i Umeå på kurs. Och imorse blev det tidig morgon för att släppa ut hästarna i ett strålande solsken följt av kalas för My Man som fyller år. Massor av fina presenter fick han och tårtan hade han själv funderat ut och monterat ihop efter att jag hjälpt till med lite bakning.

Nu laddar vi upp oss inför påskveckan :-)

Löpning uppstartad

Jajamen nu är jag på banan. Efter förkylning, hosta, feber och virus på balansnerven har kroppen äntligen kommit i fas med mat, sömn, jobb, stallet, yoga och meditation. Då infinner sig, precis som förra året, överskotts energi som vill ut via benen :-)

I söndags var det strålande solsken och kroppen bara skrek att den ville ut!! Hade dock lovat Yvonne att mata hästarna när hon var borta så jag kunde passa på att springa i stallet först efter lunch. Och vilken löpträning!! Kände mig pigg och stark och hörde i mig själv -Vi springer till 86:an. En tur som var slutmålet med min 10-veckors löpningsschema förra året. Och nu säger min kropp till mig att det är där vi ska börja. -Jaja vi tar det lite lungt så ser vi. Och för varje bit på vägen så bara fortsatte benen att springa!! Det blev hela 16 minuter innan jag tagit mig till 86:an, vänt och nedför backen till första kurvan. Fantastiskt skönt att börja där jag slutade.

Igår blev det premiärpromenad över bron till jobbet när jag började sent. Imorse blev det promenad över bron igen även fast jag började tidigare. Känns som jag kan fortsätta gå hur långt som helst. Få se om jag hinner med en löprunda ikväll efter jobb och föräldramöte och stallet. Annars är det onsdag som gäller. Tre pass har jag bestämt att det ska bli denna vecka!!