Sjukskriven och Munchen

Det var som om en helt värld öppnat sig i och med att jag blev sjukskriven för utmattning. Helt plötsligt var vissa saker oviktiga och andra väldigt viktiga. Att hälsa på min bror i hans hem i Munchen blev viktigt. Efter att jag under flera år oroat mig för att åka så långt och till en så stor stad. Så jag och mina pojkar tog flyget på höstlovet. Samma vecka som vi sålt lägenheten och köpt huset. Vi bara stack. Helt fantastiskt befriande.

Munchen, vilken stad. Vilken kultur. Jag blev kär. Vi åt god mat, promenerade, pratade och skrattade. Solen sken och det var sommarvarmt. Min kropp orkade med. Jag behövde inte sova efter frukost och lunch och halva dagen. Vi tog sovmorgon och åt frukost sen var vi på vift hela dagen tills vi kommit hem efter middagen på restaurang.

Att få vara med mina tre älsklingskillar och mysa var helt underbart! Pulsen i Munchen lugn och behaglig. Min hjärna blev inte mos av att höra alla ljud. Det började kännas som att jag kommer att bli bra igen.

Sjukskrivningen och renovering

När fjällsemestern var slut och Wilde åkt hem till pappa och vardagen återkom med att My Man började arbeta och jag var hemma så blev det tydligare för varje dag som gick att vi inte kunde bo kvar i lägenheten. Vi hade pratat om det länge och letat lite nu och då efter hus eller sommarstuga. Men det var som om fjälluften och de vida vyerna gjort sitt till att nu var det dags.

Så helt logiskt följde ett byte utav kök och ytskikt i lägenheten samt en homestyling då min syster med man alldeles nyligen startat eget. Det var mest My Man som som fixade. Min pappa hjälpte till att demolera köket och köra bort det och sedan var min syster man med och satte in det nya. Med vitt, vitt och vitt. Fastän en bänkskiva av ek. Och inga överskåp. Superfint, superfräscht och så lyxigt.

Det tog flera veckor innan allt var klart och det kunde stylas och fotas till försäljning men oj så fort det blev sålt. Och sen köpte vi hus samma vecka. Sen var det bara att packa och vänta.

Och jag rensade. Passade på att göra mig av med gammalt och det blev en utrensning även för mig. Att släppa fysiskt och mentalt var befriande. Och jag gick på yoga med pensionärerna på dagarna och stärkte mig inifrån och tränade på att hålla mitt space och mina energier på plats. Och snart skulle jag hälsa på mina kollegor på jobbet. Det hade jag och min KBT-person på Kommunhälsan bestämt tillsammans med min chef. Att jag skulle komma en dag är det var rast och bara sitta i fikarummet och fika och prata med mina kollegor. Lixom smyga in bakvägen för att inte träffa barnen och den höga ljudnivån. Och jag såg fram emot det här besöket. Lite som en milstolpe och en test.

Sjukskriven och fjällsemestern

Att ligga hemma i en lägenhet en hel sommar insåg vi snart att det inte skulle hjälpa eller påskynda mitt tillfrisknande. Tanken innan min sjukskrivning var att vi skulle fjällvandra. Så efter en del funderingar och revideringar i planerna så gjorde vi oss en reseplan. En rätt luftig sådan. En från-dag-till-dag-plan. Jag kunde fortfarande inte köra bil så dem blev My Man som fick stå för körandet. Wilde var glad lokförare och jag kartläsare i baksätet. Med en riktig vägatlas som ibland fick kompletteras med gps om mottagning fanns.

Vi åkte väg 45 från Hoting och norrut. Wildes önskan var att åka Inlandsbanan men då jag omöjligt klarade av att ha mycket ljud och människor omkring mig och tidtabeller att passa så åkte vi med bilen bredvid järnvägen istället. Lyckan var gjord och titt som tätt stannade vi på stationer, hållplatser, banvaktsstugor och självklart för att se tåget åka förbi. Här måste erkännas att vi tidtabellerna var ett måste men de hade Wilde koll på ;-)

Vi rullade många mil varje dag, sov i stugor eller vandrarhem. Tältningen hade vi planerat bort. Tillslut kom vi till Lapplands fjällen. Jag fick återse mitt älskade Abisko som jag har ett så fantastiskt barndomsminne från. Och My Man och Wilde fick uppleva den storlagen fjällnaturen för första gången. Och här fick jag styrka. Att vandra i fjälluften flera timmar varje dag var balsam för själen. Och jag sov utan att ha mardrömmar om jobbet. Och min kropp orkade med en toppstigning på Nhulja. Och vi firade vår sjuårsdag jag och My Man på hotellet Fjället med trerätters gudomligt god middag på lappländska delikatesser.

Sjukskriven och stallet

Att få slippa stallet kändes som att jag vunnit högsta vinst av något slag. Från att försöka få vardagen att gå ihop med jobb, Wildes skola och fritidsaktiviteter, min yoga och healing, mat, tvätt, privatliv (ja listan kan göras lång) och stallet. Till att sova tills jag vaknade, äta frukost, bläddra i en tidning/bok, meditera, sova, åka till stugan och lyssna på fågelkvitter, se på himmelen, bada. Och slippa ha dåligt samvete för att hinna till stallet och Maxine.

Sådär i efterhand insåg jag snabbt att jag nog haft dåligt samvete, tid och varit stressad över situationen hela tiden. Men det skulle som vara så. En pusselbit i livet som tryckas på plats varje dag och förväntningar om konstant lycka över att blivit hästägare för första gången.

Jag har förstått varför Maxine kommit till oss. Det var många drömmar som berördes av just henne. Och tack vare henne så har min väg att vandra blivit ännu tydligare. Att åka till stallet varje dag och vara trött, less och orkeslös är inget som man ska utsättas för. Men tack vare att jag gjort det och Maxine är så mjuk och känslig så har det blivit tydligt för mig hur viktigt energierna är. Vad jag sänder ut och hur jag tolkar det som kommer till mig.

Och det här kan kanske tyckas konstigt. Att ha häst och åka till stallet är ju fantastisk. Att ha någon att borsta och rida på och som piggar upp tillvaron. Att känna höstdoft och vara lycklig. Och så är det för vissa men inte för mig. Det är stress och ångest och panik över att få ihop tillvaron.

Under hela sjukskrivningen och återrehabiliteringen har jag kämpat med att finna en balans i vardagen. Min KBT-person på Kommunhälsan har pratat och pratar fortfarande om vikten av att "hålla min bas". Med det menar hon mat, sömn, aktivitet och återhämtning. Och det blev än mer tydligt för mig när jag bröt ner mina dagar i dessa fyra delar vad som är viktigt för mig.

Min kost med naturliga råvaror.
Mina djupa andetag som tar mig ner i sömn utan tankar på jobbet.
Promenad eller yoga för att aktivera min trötta kropp.
Yoga och meditation för återhämtning fysiskt, psykiskt och mentalt.

Valen jag gör i vardagen utgår så mycket jag bara kan ifrån dessa fyra grundpelare plus fokus att hålla min energi, mitt fokus, mig själv. Och det har fungerat. Sakta men säkert har jag kommit tillbaka, blivit starkare, orkat mer, haft gupp på vägen och kommit igen.

Idag går jag upp på heltid och jag är tacksam för den väg jag vandrar för utan den Inka Schamanska energimedicinen hade jag inte varit där jag är idag.

Min resa fortsätter och Maxines resa fortsätter men de kommer inte att följas åt så mycket längre till. Valen för oss båda är mina att göra men tack vare min guidnign och support vet jag vad som kommer att ske och känner trygghet och tillit i det.

Pata pata.

Sjukskriven en vecka

När första helgen närmare sig hör bonden av sig att det är dags att köra in höet. Från att vi tidigare somrar varit ett gäng med invanda arbetsuppgifter så är vi bara tre. Yvonne ska ner på ett event i södra Sverige och Nina och Ojiji ska flytta hem. Hästtjejen som brukar förvara hö i ladan ska inte ha något där iår så hennes gäng försvinner oxå. Så kvar blir vi, tre musketörer. Tomas och Christer ska stå på släpet i vanlig ordning och jag har helt plötsligt blivit befordrad till arbetsledare.

Under vanliga omständigheter hade detta varit hysteriskt kul. Nu är det mest hysteriskt. Hjärnan ork inte med i svängarna. Från att varit arbetsmyra står jag helt plötsligt längst upp i ladan och försöker komma ihåg hur höbalarna ska staplas omlott så de inte välter. Höjdrädda jag kryper högre och högre upp och det vinglar endel fastän jag packar höbalarna rätt.

Men vi har fått in några nya höskördsentusiaster. Min syster med döttrar kommer. En fyraåring och en tvåmånaders. Och scoutfamiljen med mamma, pappa och hästtokig dotter. Samt veteranbilsparet. Och vi bildar ett nytt fantastiskt höskördsgäng!! Och vi fixar lunchmat och fikapaus och sen korvgrillningsmiddag. Och barnen är väl inte så jättestark och intresserad av att bära stickigt hö så ibland får jag vara lektant med alla plasthästar, paddor och telefoner som tar roliga solglaskort. 

Lagom till sista hölasset på söndag kommer Yvonne hem och jag kan bara släppa allt. Nu är kroppen helt slut oxå och matchar hjärnans mos så det är som jag tryckt på delete och får börja om från börjar. Mer vila står på schemat och träffa med Kommunhälsan framöver. 

Sjukskriven

18 november. Dagen då jag föddes här på jorden. Fyra månader har gått sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Idag har jag varit hos läkaren för fjärde gången och vi har gjort en plan för hur jag ska börja återgå till mitt arbete. Det känns hoppfullt.

För fyra månader och två dagar sedan fick jag en panikångestattack. Min andra. Den första var för några år sen. Då ringde jag vårdcentralen och de ville att jag skulle åka in på akuten direkt. Det gjorde jag inte. Akuten är för riktigt sjuka människor. Jag hade ju bara tryck över bröstet och tungt att andas. Några dagar senare var jag sjukskriven för utmattning.

Den här gången hade jag varit och hämtat min son. På kvällen när jag skulle somna kände jag att det var svårt att varva ner och somna. Hjärtat bultade och varje gång jag blundade snurrade rummet. Tidigare i vintras hade jag varit hemma med virus på balansnerven och det hade snurrat så fruktansvärt. Överläkaren på sjukhuset sa att det skulle kunna komma att snurra en del under mitt tillfrisknande. När nu det kunde tänkas bli. 

Men nu både snurrade rummet jag hade ett tryck över bröstet och svårt att andas. Jag insåg ganska snabbt att det var en panikångestattack. Så vad göra? Försöka andas. En hand i min makes och en hand håller fast i madrassen för att motverka yrseln. Och så väntan förstås. Jag vet inte hur länge jag låg. Tillslut somnar jag. När jag vaknar är jag helt slut. Som jag gjort något väldigt ansträngande och behöver återhämta mig. Och hjärnan är omtöcknad och har svårt att fokusera. 

Måndag 18 juli ringer väckarklockan tidigt så att jag kan ringa in mig sjuk till jobbet. Hela veckan. För jag vet inte när jag ska ta mig upp ur sängen. Min make åker till jobbet. Jag äter frukost med min son. Sen somnar jag om.

Första veckan tar min son hand om mig. Han väcker mig på morgonen när han ska äta frukost och hjälper till att fixa något till mig. Efter max en timme somnar jag om. Sen väcker min son mig igen när han ska äta lunch och micrar min matlåda oxå. Efter max en timme somnar jag om. Sen blir jag väckt när min make kommer hem och han lagar mat och vi äter tillsammans. Han fixar matlåda till nästa dag. Jag orkar vara vaken lite längre innan jag somnar för natten.

På natten drömmer jag mardrömmar om jobbet. När jag vaknar är det första jag tänker på jobbet. Och innan jag somnar tänker jag på jobbet.

Samtidigt har jag en ständigt pågående panik. Vad händer om en vecka? Då måste jag till doktorn. Jag ska visserligen ha tre veckors semester. Men är det semester när man är så trött att man inte tar sig ur sängen och kan göra någonting på en dag? Och efter tre veckor när det är dags att starta upp höstterminen och så småningom skola in sju ettåringar på förskolan. Vad gör jag då? Är jag pigg om tre veckor? Just nu blir jag omhändertagen av en 11,5-åring.

Läkaren sjukskriver mig omgående. Min KEDS utvärdering har höga siffror och jag är som en urvriden skurtrasa. Nu är det dags för mig att vila säger hon. Och läka själen.