Sjukskriven en vecka

När första helgen närmare sig hör bonden av sig att det är dags att köra in höet. Från att vi tidigare somrar varit ett gäng med invanda arbetsuppgifter så är vi bara tre. Yvonne ska ner på ett event i södra Sverige och Nina och Ojiji ska flytta hem. Hästtjejen som brukar förvara hö i ladan ska inte ha något där iår så hennes gäng försvinner oxå. Så kvar blir vi, tre musketörer. Tomas och Christer ska stå på släpet i vanlig ordning och jag har helt plötsligt blivit befordrad till arbetsledare.

Under vanliga omständigheter hade detta varit hysteriskt kul. Nu är det mest hysteriskt. Hjärnan ork inte med i svängarna. Från att varit arbetsmyra står jag helt plötsligt längst upp i ladan och försöker komma ihåg hur höbalarna ska staplas omlott så de inte välter. Höjdrädda jag kryper högre och högre upp och det vinglar endel fastän jag packar höbalarna rätt.

Men vi har fått in några nya höskördsentusiaster. Min syster med döttrar kommer. En fyraåring och en tvåmånaders. Och scoutfamiljen med mamma, pappa och hästtokig dotter. Samt veteranbilsparet. Och vi bildar ett nytt fantastiskt höskördsgäng!! Och vi fixar lunchmat och fikapaus och sen korvgrillningsmiddag. Och barnen är väl inte så jättestark och intresserad av att bära stickigt hö så ibland får jag vara lektant med alla plasthästar, paddor och telefoner som tar roliga solglaskort. 

Lagom till sista hölasset på söndag kommer Yvonne hem och jag kan bara släppa allt. Nu är kroppen helt slut oxå och matchar hjärnans mos så det är som jag tryckt på delete och får börja om från börjar. Mer vila står på schemat och träffa med Kommunhälsan framöver. 

Sjukskriven

18 november. Dagen då jag föddes här på jorden. Fyra månader har gått sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Idag har jag varit hos läkaren för fjärde gången och vi har gjort en plan för hur jag ska börja återgå till mitt arbete. Det känns hoppfullt.

För fyra månader och två dagar sedan fick jag en panikångestattack. Min andra. Den första var för några år sen. Då ringde jag vårdcentralen och de ville att jag skulle åka in på akuten direkt. Det gjorde jag inte. Akuten är för riktigt sjuka människor. Jag hade ju bara tryck över bröstet och tungt att andas. Några dagar senare var jag sjukskriven för utmattning.

Den här gången hade jag varit och hämtat min son. På kvällen när jag skulle somna kände jag att det var svårt att varva ner och somna. Hjärtat bultade och varje gång jag blundade snurrade rummet. Tidigare i vintras hade jag varit hemma med virus på balansnerven och det hade snurrat så fruktansvärt. Överläkaren på sjukhuset sa att det skulle kunna komma att snurra en del under mitt tillfrisknande. När nu det kunde tänkas bli. 

Men nu både snurrade rummet jag hade ett tryck över bröstet och svårt att andas. Jag insåg ganska snabbt att det var en panikångestattack. Så vad göra? Försöka andas. En hand i min makes och en hand håller fast i madrassen för att motverka yrseln. Och så väntan förstås. Jag vet inte hur länge jag låg. Tillslut somnar jag. När jag vaknar är jag helt slut. Som jag gjort något väldigt ansträngande och behöver återhämta mig. Och hjärnan är omtöcknad och har svårt att fokusera. 

Måndag 18 juli ringer väckarklockan tidigt så att jag kan ringa in mig sjuk till jobbet. Hela veckan. För jag vet inte när jag ska ta mig upp ur sängen. Min make åker till jobbet. Jag äter frukost med min son. Sen somnar jag om.

Första veckan tar min son hand om mig. Han väcker mig på morgonen när han ska äta frukost och hjälper till att fixa något till mig. Efter max en timme somnar jag om. Sen väcker min son mig igen när han ska äta lunch och micrar min matlåda oxå. Efter max en timme somnar jag om. Sen blir jag väckt när min make kommer hem och han lagar mat och vi äter tillsammans. Han fixar matlåda till nästa dag. Jag orkar vara vaken lite längre innan jag somnar för natten.

På natten drömmer jag mardrömmar om jobbet. När jag vaknar är det första jag tänker på jobbet. Och innan jag somnar tänker jag på jobbet.

Samtidigt har jag en ständigt pågående panik. Vad händer om en vecka? Då måste jag till doktorn. Jag ska visserligen ha tre veckors semester. Men är det semester när man är så trött att man inte tar sig ur sängen och kan göra någonting på en dag? Och efter tre veckor när det är dags att starta upp höstterminen och så småningom skola in sju ettåringar på förskolan. Vad gör jag då? Är jag pigg om tre veckor? Just nu blir jag omhändertagen av en 11,5-åring.

Läkaren sjukskriver mig omgående. Min KEDS utvärdering har höga siffror och jag är som en urvriden skurtrasa. Nu är det dags för mig att vila säger hon. Och läka själen.

Look through my eyes

Vacker cermonikväll igår i Klingstagården med mina systrar och bröder.

Otroligt tacksam för min resa och alla vackra gåvor och aspekter av mig själv.

Idag har varit en glädjens dag.

Mitt hjärta är fyllt av kärlek och mod!!

"Take a look through my eyes
Everything changes

You'll be amazed what you'll find" 

Evina Photography

"There will be times on this journey
All you'll see is darkness
But out there somewhere
Daylight finds you
If you keep believing
So don't run
Don't hide
It will be alright
You'll see
Trust me
I'll be there watching over you"

 Remember this song by Phil Collins from Disneys Brother Bear!

Min väg

Det blev en fantastisk vecka i Järvsö med mina systrar och bröder. Vilken fantastisk resa jag gör och vilken support.

Första tiden hemma var kämpig. Att få ihop allt det nya med vardagen. Meditationen var jobbig och det var svårt att hålla fokus men undan för undan har jag börjat cynka ihop mig.

Efter första eldcermoni klev jag in i ormen och då hände det saker varje dag. Vissa dagar ömsade jag och helade flera år så nya möjligheter kom upp titt som tätt. Alla känslor som kommit fram under tiden med ormen har varit väldigt milda och snabbt släppt taget om mig. Alla beslut jag tagit har kommit från magkänslan och gått väldigt fort.

Nu vandrar jag vidare med jaguaren några veckor. Redan har nya känslor kommit fram och det ska bli spännande att se vilken visdom jag får av min jaguar.

Mucho Munay 🙏 💕

Som say love...

Some say love, it is a razor
That leaves your soul to bleed.
I say love, it is a flower,
And you its only seed.

Just remember in the winter
Far beneath the bitter snows
Lies the seed that with the sun's love
In the spring becomes the rose.


The Rose, by fabulous Bett Midler


Det är olika hur vi ser på kärlek, livet och döden. Som jag skrev igår är detta en intensiv vecka. För två år sedan kastades vi mellan hopp, glädje och sorg. Men även förra året, precis idag liksom intryckt i alla känslor som redan fanns, fylldes det på med ännu mera.

Min väns lillasyster hade redan under kristihimmelsfärdshelgen hittats medvetslös och jag kände på en gång att hennes tid här på jorden var slut. Men det är inget som tröstar att säga till någon som är ledsen och önskar att en person ska vakna upp och gå igen. Sommaren var jobbig för min vän men när det blev dags för vårt bröllop kom hon ändå med sin familj och delade vår fantastiska dag. Hon höll ett väldigt fint tal till mig. Att jag inte bara var hennes vän utan även hennes syster. Det blev så tydligt för mig när hon uttalade orden att nu skulle hennes syster somna in för att den sista pusselbiten hade fallit på plats. Och några dagar sedan dog hon.

Vi släktingar, nära och kära har ju en tendens att vilja hålla kvar människor och även djur vi tycker om alldeles för länge. Fastän det egentligen är dags för dem att vandra vidare. Det är olika hur vi ser på kärlek, livet och döden. Jag har fått pröva och ompröva mitt synsätt många gånger de senaste åren eftersom min healing, meditation och yoga tar mig på en helt annan väg än jag tidigare följt. En väg där jag är mer öppen och lyhörd till mig själv än tidigare. Ändå känner jag att det bara är början, det finns så mycket mer för mig att lära och se!!

Idag är det ett år sedan Stinas begravning. Jag åkte Boden tur och retur för att vara med och stötta min vän men framförallt min gudson loveliten. Det behövs en nära vuxen som inte är i djupaste sorg en sådan dag för att ett barn ska få möjlighet till att uppleva det vackra och fantastiska med en begravning. Det är i alla fall min övertygelse!!

Här är min dikt till Stina. För hon var och är en väldigt vacker person.
Här är min gudson lovelitens tankar. Tänk vad barn är kloka!!

Första gången Stina håller Love!!

2 år med Maxine

Idag går vi in i den intensiva veckan då allt hände för två år sedan. Först träffade vi Maxine sen lämnade Nokke oss i stor sorg och så köpte vi Maxine och var lyckliga.

Så nu har vi precis kommit hem från Stall Nordansjö!! Det var skymning när vi kom dit och alltmedan mörkret föll tränade vi PNH. Först var vi innne i stallet på stallgången och myste. Prickig och Cappe var nere i hagen och Nina tränade Ojiji på gårdsplanen. Blev en ordentlig träningsstund för Maxine att stå själv och ha fokus på mig, borstarna och grimskaftet. Oj vad bra det gick. Sen kom Yvonne och vi gick ut på gårdsplanen för att träna där. Just precis skulle Ojiji gå ner till hagen så vi fick en härlig utmaning i att bara gå runt och flytta bakdelen. Maxine var väldigt duktig. Hon slappnade av väldigt fort fast hon var ensam och behöll fokus på mig. Jag tackar verkligen min yoga, meditation och healing för att jag blivit så mycket bättre på att känna vilken energi jag ska ha. Yvonne berömde mig även för det. Både jag och Maxine hade mycket bra energier idag. Det är som en helt annan häst att träna med nu som inte blir dominant och sur. När jag skriver det inser jag att hon säkert tycker detsamma om mig ;-)

Imorgon blir det träning för Rosa!! Då ska vi få hjälp med hästarna i hagen. Det ska bli intressant och lärorikt och jag längtar massor!!!

September 2014

Oktober 2013. Dagen då vi tar beslutet om att köpa Maxine!!

You're beautiful wonderful incredible I love you so

Tell the angels no.

I don't wanna leave my baby alone. 

I don't want nobody else to hold you.

That's a chance I'll take.

Baby I'll stay, Heaven can wait.

Photo: Evinaphotography.se

Kurs för Birgitta

Jag och Maxine vandrar tillsammans

Vi var på kurs i maj alla tjejerna i stallet. Sen hände det så mycket med farmor, begravning och sommarlov så jag har alldeles glömt bort att skriva om det. Men nu har jag tömt kameran på bilder!!

Påklädning

Uppsittning

With a little help from my friends!!

GNNNÄÄGGGG!!!!

Här travas det på!

Är det mig ni tar kort på???

- Suck! Tänk att det ska vara så mycket instruktioner...

Tränar på linjeringen.

- Äntligen lite faaart!!

- Kom igen nu matte, spänn fast dig!!

- Snacka på du, men det är jag som får
hålla tungan rätt i mun!

Tryggheten i att vara ensam

Läste på Jonnas blogg häromdagen om Ensamheten. Hon beskriver hur hon älskar ensamheten. 

Det är ett fantastiskt intressant och klokt resonemang hon för.

Jag kan känna igen mig i delar av det hon skriver. 

Att vara ensam med sin upplevelse är något alldeles fantastiskt!!

Jag älskar mina ensamma stunder och det är inget jag kompromissar om. 

Meditation, yoga, bilfärden till stallet, löprundan, besök hos farmor på kyrkogården,

ja det finns så många tillfällen som jag tar tillvara på.

Det är också i mina ensamma stunder som jag hinner reflektera, fundera och se inåt. Att få syn på mig och den jag är har blivit så viktigt genom åren. Jag vill veta att de val jag gör är de bästa för mig och inte för någon annan. Det är också väldigt viktigt att jag känner att jag är sann mot mig själv och inte går med på kompromisser som jag sedan ångrar. 

Och det är i mina ensamma stunder som jag tar mina beslut, stora som små.

Jag vet att det finns många människor som inte vill vara ensamma och jag funderar på varför. Undra om det är en osäkerhet av att inte kunna bli bekräftad som de inte vill vara ensam?! Många har så fullt upp att springa igenom sitt liv att jag tror de missar att leva det! Sen kan jag kan bli lite galen på alla som missar alla fina stunder och upplevelsen för att de hela tiden ska fota och skriva om vad de gör på alla sociala medier Som till exempel föräldrar som springer runt och filmar och fotar sitt barns skolavslutning så att de faktiskt missar den.

- Hur var skolavslutningen i år?

-Jag vet inte men jag har det på film.

Vad hände med att leva i nuet och ta till vara på varje dag som ges?

Mötet

Det är en alldeles fantastisk väg jag valt att vandra. 

Eller rättare sagt att jag valt att hitta tillbaka ditt den jag verkligen är. 

Att stanna upp och lyssna på mitt inre för att sedan välja vilken väg jag ska gå.

Det kommer små tecken till mig hela tiden. 

Oväntade möten uppstår. 

Jag förstår saker som hänt tidigare i mitt nuvarande liv på ett helt annat sätt.

Vetskapen om att det i människor jag möter finns något för mig att lära eller något jag kan lära dem.

Att en del människor inte ska finnas i mitt liv för alltid utan har något att tillföra under en begränsad tid.

Jag blir inte lika förrvirrd och ledsen när jag känner att det är dags för en relation att ta slut. Självklart känns det fortfarande jobbigt och jag funderar över hur framtiden kommer att bli utan den personen i mitt liv. Men när jag lyssnar inåt kommer svaret till mig. 

- Det är dags för dig att vandra vidare på din stig och där kan inte denhär personen följa med.

Så var det i somras när jag vandrade vidare efter 10 år med min vän. När en person bara tar energi och inte ger. När en person försöker vara som du istället för att finna sin väg. För det är bara du själv som kan förändra dig själv. Du kan prata om förändringar och hur fantastiskt allt ska bli men om du inte tar steget så kommer det aldrig att hända. Därför var valet inte så svårt. Jag hade gett alla delar, verktyg och stöd jag kunde men steget till förändring kan jag inte ta åt någon annan.

"If you want to make the world a better place take at look at yourself and then make a change!!"

Och igår på Statoil vid Gävlebro träffade jag en kvinna som kom fram och pratade med oss.

Hon gav tips om en hemsida om konsten att leva och vi började genast prata som om vi kände varandra. 

- Att leva inifrån och ut är så viktigt i den värld vi lever nu, sa hon.

- Ja istället för utifrån och in med alla måsten, stress och media som trycker på, svarade jag.

- Du är ju fantastisk, du har ju fattat precis, sa hon då.

- Ja det är ju en fråga om de val vi gör, att stanna upp och lyssna till oss själva, blev mitt svar.

- Min vän Dalai Lama som av så många anses vara en stor man säger själv att han egentligen är en vanlig enkel munk, fortsatte hon.

- Ja det är väl så att många ser upp till andra och vill bli som dem för de tror att om de gör likadant kommer de bli lika fantastiskt lyckliga. Istället för att lyssna till sig själv och sitt inre. Vem är jag, vilken är min väg och min uppgift?, fortsatte jag.

- Jag har mycket att lära av dig, sa hon då.

Så ställde vi ner våra kaffekoppar och kramade om varandra. 

Två vilt främmande kvinnor. Fast ändå inte.

Och jag tänkte på att Agneta Sjödin på Höstboksfestivalen sa precis samma sak om att leva inifrån och ut och jag tänker på texten ur "Flickan från Paradiset"

"I varje människa du möter kan du finna en hjälpande hand eller få ett budskap."

Photoshoot

Här kommer äntligen några av bilderna min syster tog på fjällresan vid Silverfallet.

Rättigheterna tillhör http://evinaphotography.se

Förebild

För första gången i mitt liv är jag starstruck. Igår på Höstboksfestival hade jag möjligheten att höra Agneta Sjödin tala om sitt liv och sin nya bok "Av egen kraft". Hon talade om att ibland blir det mycket i livet och det gäller att lyssna på sig själv, finna balans och inre kraft.

Jag vet inte vad riktigt varför jag blivit så intresserad och inspirerad av henne på senare tid. Att hon är en fantastisk programledare som jag ofta tittat på under mina barn- och tonårsår är självklart. Men nu har jag börjat läsa hennes böcker och känner att här finns något för mig att hämta. 

Kanske är det att hon är ensamstående mamma som jag. Kanske för att hon varit med om olika saker i sitt liv som påverkat och förändrat. Kanske är det för att hon bestämde sig för att vandra den 80 mil långa Pilgrimsleden alldeles själv. 

I vilket fall finner jag henne helt fantastisk och inspirerande. På den väg jag valt att vandra finns det så mycket som jag tar till mig av det hon skriver och säger. Vikten av att ha balans i sitt liv både arbete och privat men även av träning, vila, kost, andlighet och att lyssna till sig själv och följa sitt hjärta.

Självklart förstår jag att det finns en mening med att just hon och hennes ord påverkar mig så mycket nu. Jag har någonting att lära och hon har något att lära mig. Precis som hon skriver om i "Flickan från Paradiset". Allting händer av en anledning ibland vet vi bara inte varför. Att jag sedan fick båda mina böcker signerade, byta några ord med henne och en kram plus att hon gillat mina bilder på Instagram med anledning av Höstboksfestival och även lämnat en kommentar gjorde mig starstruck och det är med tacksamhet och ödmjukhet jag tar emot de nya upplevelserna och känslorna.

Maxine och piloten

I särklass bästa damerna tog sig en sväng om på övre betet i helgen. Maxine med alla sina "passa bäbisar i hagen" fasoner och jag med mina "kan inte vara utan solglasögon". Det var ett pass som bjöd på en del bensprattel, pituettvändningar och min balans sattes på prov vid fler än ett tillfälle. Yvonne red Prickig och fräste galopp och skrattade som ett ponnybarn. Jag fick ett träningspass av magmusklerna. Vi hade så himla roligt!! Och rätt som det var kom Tomas ner och fotade så jag fick några bilder på mailen sen på kvällen :-) Ser vi inte stenhårda och coola ut så säg!!

Weddingday!!

Nu är det härligt att leva!

Nu är det tid för musik!

Nu vill vi sjunga och spela sommarens solmelodi!!

Vi firar ett år som äkta makar.

Tiden går fort och kärleken är stor.

Livets äventyr ligger framför oss och vi vandrar vår stig hand i hand!!

Vandrar vägen fram...

...fastän mödosam till en plats till himlens land.

Om det blir mörkt och kallt. Jag ber om ljus i 

Som lyser överallt. Som stjärnor ovanför.

Och dom att lita på. Dom värmer oss trots allt.

De är så rysligt små. Dom faller ner och dör. 

Lyser upp vår värld. Hoppet det är stort.

Följer med vår färd. Om vi bara tror.

Vi vandrar vägen fram. Fastän mödosam till den plats där lyckan bor.

Där ska vi mötas sorgerna är glömda.

Och svarta minnen dom var bara drömda.

Där är vi bara en liten barnaskara som sträcker våra händer mot den himmel blå.

Jag vandrar vägen fram. Jag vandrar min väg.

Efter healingen hos Victor är det så många fler pusselbitar som fallit på plats i mitt liv.

Jag har känt en längre tid att jag är på väg på min väg.

Att jag blivit sannare och närmare mitt innersta jag. Den jag är!

Förut har det ofta funnits saker som tyngt mig och som jag vet är sår som behöver healas. Men den här gången fanns det inget. Bara jag och min väg som jag ska vandra och leva och jag fick hjälp att ytterligare befästa det och öppna mig för att vandra vidare på min väg.

Jag känner Moder Jord på ett helt annat sätt nu under mina fötter. Det började redan i fjällen när jag vandrade barfota på stenarna i vattenfallen för att min underbara syster skulle få fotografera mig. Jag kände något vibrera inom mig. Av lycka och kärlek till naturen. Av tacksamhet till Moder Jord och mig själv för allt fantastiskt jag får vara med om. Efter healingen känner jag Moder Jord ännu mera. Till och med när jag har skor på mig eller står i ett betonghus så känner jag henne!! 

Vägen jag valt att vandra och de val jag gör har blivit mycket enklare nu när jag vet att det är för mig själv. För den jag är!! Inte för vad andra säger och tycker. 

Jag har valt några ord och känslor som jag har med mig på min väg.

Lycka, Lugn, Ro, Glädje och Ärlighet.

Och jag har märkt att det inte är alla som tänker som jag och väljer samma väg och det är helt ok.

Jag kommer fortsätta att vandra min väg och värna främst om barnen på Moder Jord. Att jag älskar barn är inget nytt för de som känner mig. Men under årens lopp har mitt engagemang för att barnen ska ha det bra vuxit. Och jag ser allt oftare barn som inte är i balans och harmoni och får möjlighet att växa och bli sitt sanna jag. Mycket är nog för att vi i väst lever i en stressad tillvaro. Men barn är vår framtid och de förtjänar att skyddas och växa omgiven av kärlek och glädje. Så jag kommer fortsätta att älska barn och göra det jag kan för att hjälpa och skydda dem.

Som barn kan du bli vad du vill!! Låt inte vuxenvärldens fördomar hindrar dig!!

Fantastisk dag

Skolstarten närmar sig!!

Wilde var och hälsade på fritids igår och idag har han varit några timmar själv. Han var mycket glad när jag hämtade honom på eftermiddagen.

Själv har jag hälsat på fina Sara med sin lilla kille och lämnat ganska mycket barnkläder. Hoppas något passar. Det är som hon sa -Svårt att veta när han vuxit sig så stor så han kan ha de här kläderna. Helt rätt. Har man en kille på 62/68 är det det inte så lätt att fantisera om stl 86 och skor. Lilla A är i alla fall en helt bedårandeoch charmig kille. Jag fick några fina skratt och ett kläm om mitt finger. Det är sann lycka det :-)

Sen hälsade jag på Maxine. Vacker och klok som alltid. Vi tog en helt magisk tur på gräsplätten utanför hagen. Testade tramp i stigbygeln och trappan i skritt och trav. Blev så inspirerad av Yvonne och Cappe på Ridkonstens dag. Efter det bjöd hon på galoppanslag och finfina fattningar. Åh hon är värd en miljon kärlek!!

Dagen avslutades med att jag, syster och mamma varit på föreläsning och ceremoni för Victor Forselius. Vår shaman och hans systrar. Fantastisk upplevelse som vanligt. Känner mig så tacksam. Farmor kom förbi och höll min hand under heelingen så jag känner en stor fridfullhet nu.

Behind the scene

Vid Brudslöjan

Vid Silverfallet

Världens bästa lillasyster har haft photoshoot med mig i två fjällvattenfall.
Blöta stenar och stänk från forsen gjorde det hela ganska kallt.
My Man tog behind the scene foton. Jag har fått en förhandstitt men snart hoppas jag få se de riktiga bilderna :-)

Fjällresa

Bästa fjällstuga Kroken!! Nu är vi tillbaka. Långpromenad till Silverfallet genom skog och över myrmark. Hela gänget på topp med skoj och bus. Vi sjunger om Bockarna Bruse när vi klampar över broar och spångar och förundras över Karamellens ork!! Vädret är på vår sida. Det regnar i alla väderstreck men inte på oss. Farmor Margit vakar över oss på fjället <3