Visar inlägg med etikett Healing. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Healing. Visa alla inlägg

onsdag 11 maj 2016

Look through my eyes

Vacker cermonikväll igår i Klingstagården med mina systrar och bröder.
Otroligt tacksam för min resa och alla vackra gåvor och aspekter av mig själv.
Idag har varit en glädjens dag.
Mitt hjärta är fyllt av kärlek och mod!!

"Take a look through my eyes
Everything changes
You'll be amazed what you'll find" 

Evina Photography

"There will be times on this journey
All you'll see is darkness
But out there somewhere
Daylight finds you
If you keep believing
So don't run
Don't hide
It will be alright
You'll see
Trust me
I'll be there watching over you"

 Remember this song by Phil Collins from Disneys Brother Bear!

måndag 9 maj 2016

Min väg

Det blev en fantastisk vecka i Järvsö med mina systrar och bröder. Vilken fantastisk resa jag gör och vilken support.

Första tiden hemma var kämpig. Att få ihop allt det nya med vardagen. Meditationen var jobbig och det var svårt att hålla fokus men undan för undan har jag börjat cynka ihop mig.

Efter första eldcermoni klev jag in i ormen och då hände det saker varje dag. Vissa dagar ömsade jag och helade flera år så nya möjligheter kom upp titt som tätt. Alla känslor som kommit fram under tiden med ormen har varit väldigt milda och snabbt släppt taget om mig. Alla beslut jag tagit har kommit från magkänslan och gått väldigt fort.

Nu vandrar jag vidare med jaguaren några veckor. Redan har nya känslor kommit fram och det ska bli spännande att se vilken visdom jag får av min jaguar.

Mucho Munay 🙏 💕

tisdag 20 oktober 2015

Höstskrud!!


För att bo i stan har vi underbar utsikt genom köksfönstret. Vi följer årstidsskiftningarna på de fyra björkarna som växer i en klunga hos grannen. Från små ljusgröna musöron till guldgula höstlöv.

Jag älskar hösten!
Det är min bästa tid!
Luften blir så frisk och krispig. 
Energien är på topp. 
Att känna hur jorden gör sig redo för vila gör mig både lugn och pigg.

Det är så härligt att leva mitt i denna tid!
Dagarna soliga och härliga. Nätterna stjärnklara och vackra.

På fredag händer det! Mitt öde här kommer jag!!

"Det väser, det susar, det blåser, det brusar nu är hösten här!"

tisdag 13 oktober 2015

Tacksamhet

Tänk hur allt bara löser sig.
Känner mig så otroligt tacksam just nu!

Igår blev det klart med mitt nya jobb. Så nästa måndag får jag nya kollegor och en helt ny barngrupp. Känner mig så laddad för en ny utmaning!!

Igår löste sig även de sista bitarna för att jag ska kunna gå Lilla Medicinhjulet i Järvsö nästa helg. Har längtat så efter detta!! Var bitvis riktigt tufft förra veckan men My Man och Yvonne har varit fantastiska och stöttat mig. Har även fått stöd från mina blivande systrar nu när jag väljer att gå den Inka Schamanska vägen. Självklart även stort stöd från min syster och mamma, vi har ju påbörjat resan tillsammans. Lite mer oväntat ett otrolig support från min pappa och farfar.

Vilken otrolig support!! Hela universum har jobbat för att hjälpa mig vandra vidare på min väg <3 p="">

Fick detta av min yogalärare och en meditation för självkärlek. Och på söndag blir det yoga igen!!

Pata pata - små steg!

torsdag 1 oktober 2015

Leva



Här sitter farmor och jag. 
Vi pratar om livet och döden och allt däremellan. 
Det har vi alltid gjort. 
Skola, fika, killar, kläder, läxor, föräldrar, blommor, musik.
-När jag är död och du kommer och hälsar på min grav ta med fika. Jag vill ha kaffe och kakor! 
Så sa hon och då gör jag så!!

Längtar så tills vi ses igen <3

måndag 28 september 2015

Tänd ett ljus - för dig själv


På senaste ceremonin med Victor ställde han frågan: hur ofta tänder du ett ljus - för dig själv?
Det var en så enkel och klockren fråga. Och många av oss svarar nog: jo, jag tänder ljus speciellt nu när det börjar bli höst för då är det så mysigt.
Men hur många tänder det bara för sig själ. Utan att det är mysigt eller romantiskt?
Jag kan säga att jag är dålig på det.


När jag mediterar har jag tänt ett ljus eller flera för att det känns lättare att komma in i lugnet, ro och andningen. Jag har försökt skapa ett eget litet rum kring mig själv där jag inte blir störd av omvärlden. På sätt och vis har jag tänt ett ljus för mig utan att jag tänkt på det. 

Nu när jag är medveten om att det är för mig känns stunden och meditationen mycket större och starkare på något sätt. Det är väl de små sakerna som jag blir medveten om allteftersom som gör att upplevelsen förändras bit för bit. Tack!

fredag 25 september 2015

2 år

Ikväll hedrar vi vår fantastiska vän Nokke på hans årsdag.
Solen sken helt magiskt som guld och vi som känner honom vet att det är Nokke-ljus!!

Som seden bjuder tände vi marschaller och tittade upp på stjärnhimlen och mindes allt han gav oss.

Heart of fire

Jag hade även ordnat en lite överraskning till Yvonne :-)
Oss för oss och dig för mig!
Oss för oss och mig för dig!

Prickig * Nokke * Cappe

torsdag 24 september 2015

Som say love...

Some say love, it is a razor
That leaves your soul to bleed.
I say love, it is a flower,
And you its only seed.

Just remember in the winter
Far beneath the bitter snows
Lies the seed that with the sun's love
In the spring becomes the rose.


The Rose, by fabulous Bett Midler


Det är olika hur vi ser på kärlek, livet och döden. Som jag skrev igår är detta en intensiv vecka. För två år sedan kastades vi mellan hopp, glädje och sorg. Men även förra året, precis idag liksom intryckt i alla känslor som redan fanns, fylldes det på med ännu mera.

Min väns lillasyster hade redan under kristihimmelsfärdshelgen hittats medvetslös och jag kände på en gång att hennes tid här på jorden var slut. Men det är inget som tröstar att säga till någon som är ledsen och önskar att en person ska vakna upp och gå igen. Sommaren var jobbig för min vän men när det blev dags för vårt bröllop kom hon ändå med sin familj och delade vår fantastiska dag. Hon höll ett väldigt fint tal till mig. Att jag inte bara var hennes vän utan även hennes syster. Det blev så tydligt för mig när hon uttalade orden att nu skulle hennes syster somna in för att den sista pusselbiten hade fallit på plats. Och några dagar sedan dog hon.

Vi släktingar, nära och kära har ju en tendens att vilja hålla kvar människor och även djur vi tycker om alldeles för länge. Fastän det egentligen är dags för dem att vandra vidare. Det är olika hur vi ser på kärlek, livet och döden. Jag har fått pröva och ompröva mitt synsätt många gånger de senaste åren eftersom min healing, meditation och yoga tar mig på en helt annan väg än jag tidigare följt. En väg där jag är mer öppen och lyhörd till mig själv än tidigare. Ändå känner jag att det bara är början, det finns så mycket mer för mig att lära och se!!

Idag är det ett år sedan Stinas begravning. Jag åkte Boden tur och retur för att vara med och stötta min vän men framförallt min gudson loveliten. Det behövs en nära vuxen som inte är i djupaste sorg en sådan dag för att ett barn ska få möjlighet till att uppleva det vackra och fantastiska med en begravning. Det är i alla fall min övertygelse!!

Här är min dikt till Stina. För hon var och är en väldigt vacker person.
Här är min gudson lovelitens tankar. Tänk vad barn är kloka!!

Första gången Stina håller Love!!







måndag 21 september 2015

You're beautiful wonderful incredible I love you so

Tell the angels no.
I don't wanna leave my baby alone. 
I don't want nobody else to hold you.
That's a chance I'll take.
Baby I'll stay, Heaven can wait.








Photo: Evinaphotography.se

söndag 20 september 2015

Lycka är...

att kunna ta in sin egen häst från hagen när man vill!!

Ja det låter säkert som en självklarhet men det har inte riktigt varit så. Inte sen vi fick utökning i stallet förra sommaren och Maxine gick från att vara "mammahäst" till "uppvaktad och superbrunstig" dygnet runt. 

En dag när jag skulle släppa tillbaka henne i hagen händer det. Helt plötsligt är han, trots att han är valack, på väg upp på henne. Innan jag hunnit stängt grinden, innan jag hunnit ta av grimman så klättrar han upp fullständigt förberedd och dyngkåt. Maxine försöker gå undan och han följer efter och där står jag och har inte en blekaste aning om vad man gör?!?! För på ridskolan fick man inte lära sig att hantera kåta valacker. Jag lyckas vifta med grimskaftet så han kliver av och fort dra av grimman och kasta mig ut innan de bär iväg i diverse gångarter genom hagen.

Sen sitter jag i gräset och gråter som Lille Skutt. Helt förtvivlad men mest rädd. Rädd för vad som skulle kunnat hänt. För hovar jag hade kunnat få i huvudet när han klev på när jag stod precis brevid och för min älskade Maxine som är en äldre dam och inte ska ha någon klättrade på sin rygg. Tänk vad hon hade kunnat skada sig. Jag förstår alla gånger jag har hört folk som sagt att hingstar kan vara farliga och det gäller att vara på sin vakt.

Resten av sommaren blev jag tvungen att ha någon med mig eller tajma in att någon av tjejerna var i stallet för att kunna ta ut min häst. Först fick vi fånga honom och sen henne innan vi kunde öppna grinden. Och när hon skulle tillbaka fick vi fånga honom, släppa in henne, släppa lös henne och sen släppa lös honom som då sprang direkt efter och var och varannan gång ville kliva upp för lite rajtantajtan. En totalt ohållbar situation.

Vi behövde hitta en annan lösning. Och så som i alla sammanhang där djur är inblanda så är det alltid honan som behöver åtgärds. Oavsett om det är en häst eller en människa som är kåt så är det honan som ska justeras. Kvinnan kan får skylla sig själv för att hon hade en kort kjol på sig när mannens djuriska instinkter kom fram så han våldtog henne. Likväl får ett brunstigt sto stå för skulden och åtgärden. Vi började ge munkpeppar och det tog inte många veckor förän Maxines brunst blev mindre och tillslut obefintliga. 

Parallellt med detta arbetade Yvonne, i egenskap av att vara flockledare, med att alla hästar skulle lyssna på henne och uppföra sig såsom hon bestämde när hon släppte ut dem på morgon och kväll. Det började lugna ner sig rejält. Lagom till sommarbetet var det relativt lugnt i flocken. Sen kom det gröna gräset, solen och sommarkvällar och någon fick "sommarsprall" i sin bralla igen. Kändes dock väldigt skönt att Maxine fortfarande inte var i brunst utan totalt ointresserad av att bli uppvaktad. Tillslut fick även herr hane hjälp med sina hormoner i form av munkpeppar och då lugnade även han ner sig. 

Men åter att betänka först fixar vi honan och när det ändå inte hjälper funderar vi på en lösning åt hanen. Och jag skriver vi för att det är så samhället i stort fungerar oavsett vilket djur vi talar om, människan inräknad. Jag är uppriktigt sagt less på den genusdiskussion som fortgår "att barn kan växa upp och bli vad de vill, vi ska inte stoppa dem i fack på grund av sitt kön". Fast verkligheten är att de flesta fortfarande gör det!! Jag ser det varje dag på förskolan, i skolan, i samhällsdebatten etc. Och vi gör även skillnad på våra djur. Fastän många av oss säkerligen älskar sina djur, precis som sina barn, så skickar vi travstoet på slakt när hon börjar bli för gammal att avla på. Liknande händer även med andra djur.

För att återknyta till rubriken på inlägget så flyttad denna sommar ytterligare en häst in i stallet. Återigen en hane, fast något yngre. Efter ett tag var det dags för alla fyra hästarna att flytta ihop och det gick hur fint som helst!! De har hittat sina platser i flocken nu och alla är lugna. Helt plötsligt kan jag ta in och ut min häst när jag vill trots att det är tre hanar i hagen. Ingen gör något. Möjligtvis Maxine som bjuder på piaff vid hand när hon inser att vi ska iväg och att killarna blir ensamma. Då tar hon på sig "mammarollen" och oroar sig. Men det är inget jag har några planer på att det ska fortgå någon längre tid. Hon och jag tränar på med vårat utan att ta på oss offerkoftan eller att vi är honor som ska fixas. 

Vi honor som fixar det här, tillsammans!! Så nu går vi in och ut som vi vill och det är lycka :-)

fredag 18 september 2015

Träning med Maxine

Igår hade Yonne och Tomas varit så snälla och tagit in alla hästarna när jag kom till stallet. Fast egentligen hade dem det bra ute och var nog mest för oss människor ville kunna pyssla med en torr häst som de följde med in skulle jag tro ;-) Det blev en härlig kväll då jag och Maxine myste massor, kliade, borstade, filade hovar, kramades och myste mer. Hon är helt fantastiskt och våra energier börjar komma närmare varandra känns det som.


Idag har jag haft möjligheten att vara ute i stallet på förmiddagen då vi fått låna svärföräldrarnas bil när de är bortresta. Jag tänkte mig att när jag hämtat Maxine i hagen så kan jag arbeta henne för hand på gårdsplansridbanan. 

Det gick finfint att hämta henne. Pojkarna var lugna i hagen. Pilgrim var lite nyfiken och ställde sig nära grinden så när jag står och försöker flytta honom kommer Ojiji och vallar bort honom!! Det var något helt nytt. Sen går även Ojiji iväg så det är helt tomt på hästar. Fantastiskt.

Jag tar ut Maxine och vi går upp, hästarna är på nedre sommarbetet nu så det är en bit att gå. Inga problem. Men när vi kommer upp inser "mamma" Maxine att pojkarna är ju ensamma!! Och Missy springer i sin hage gnäggandes och bockandes jätteglad. Ojoj!! tänker Maxine, nu var det oordning. *ler*

Dagens pass blev således PNH ca 45 minuter när vi gick upp och ner efter hagarna. I början bjöd Maxine både på passage, piaff och galoppanslag där bredvid mig och halkade lite i det blöta gräset. Men tillslut satt övningen, vi kunde gå upp och ner i lugn och ro. Det mest fantastiska var att hon inte blev dominant som hon kan bli ibland utan var mer osäker och vågade lyssna på mig. Jag känner hur jag kan arbeta med mina energier på ett helt annat sätt nu än tidigare. Jag är helt säker på att min healing, meditation och yoga som bidragit till mitt lugn och min utveckling, nu kommer till användning i min kommunikation med Maxine. Det var ett helt annat samspel mellan oss än vad jag någonsin upplevt förut!!

Då var vi på punkten att dela sin upplevelse igen. Det här var verkligen en upplevelse som blev ännumer fantastisk av att jag fick uppleva den ensam. Visst, jag hade jättegärna velat att Yvonne skulle ha sett oss idag och hur bra allt blev och hur jag löste olika situationer. Men jag vet att hon är lika stolt över mig oavsett om hon varit med eller inte. För mitt och Maxines samspel är vårt eget och inte för någon annan.

torsdag 17 september 2015

Tryggheten i att vara ensam

Läste på Jonnas blogg häromdagen om Ensamheten. Hon beskriver hur hon älskar ensamheten. 
Det är ett fantastiskt intressant och klokt resonemang hon för.

Jag kan känna igen mig i delar av det hon skriver. 
Att vara ensam med sin upplevelse är något alldeles fantastiskt!!

Jag älskar mina ensamma stunder och det är inget jag kompromissar om. 
Meditation, yoga, bilfärden till stallet, löprundan, besök hos farmor på kyrkogården,
ja det finns så många tillfällen som jag tar tillvara på.

Det är också i mina ensamma stunder som jag hinner reflektera, fundera och se inåt. Att få syn på mig och den jag är har blivit så viktigt genom åren. Jag vill veta att de val jag gör är de bästa för mig och inte för någon annan. Det är också väldigt viktigt att jag känner att jag är sann mot mig själv och inte går med på kompromisser som jag sedan ångrar. 

Och det är i mina ensamma stunder som jag tar mina beslut, stora som små.

Jag vet att det finns många människor som inte vill vara ensamma och jag funderar på varför. Undra om det är en osäkerhet av att inte kunna bli bekräftad som de inte vill vara ensam?! Många har så fullt upp att springa igenom sitt liv att jag tror de missar att leva det! Sen kan jag kan bli lite galen på alla som missar alla fina stunder och upplevelsen för att de hela tiden ska fota och skriva om vad de gör på alla sociala medier Som till exempel föräldrar som springer runt och filmar och fotar sitt barns skolavslutning så att de faktiskt missar den.
- Hur var skolavslutningen i år?
-Jag vet inte men jag har det på film.

Vad hände med att leva i nuet och ta till vara på varje dag som ges?

söndag 13 september 2015

Mötet

Det är en alldeles fantastisk väg jag valt att vandra. 
Eller rättare sagt att jag valt att hitta tillbaka ditt den jag verkligen är. 
Att stanna upp och lyssna på mitt inre för att sedan välja vilken väg jag ska gå.

Det kommer små tecken till mig hela tiden. 
Oväntade möten uppstår. 
Jag förstår saker som hänt tidigare i mitt nuvarande liv på ett helt annat sätt.

Vetskapen om att det i människor jag möter finns något för mig att lära eller något jag kan lära dem.
Att en del människor inte ska finnas i mitt liv för alltid utan har något att tillföra under en begränsad tid.
Jag blir inte lika förrvirrd och ledsen när jag känner att det är dags för en relation att ta slut. Självklart känns det fortfarande jobbigt och jag funderar över hur framtiden kommer att bli utan den personen i mitt liv. Men när jag lyssnar inåt kommer svaret till mig. 

- Det är dags för dig att vandra vidare på din stig och där kan inte denhär personen följa med.

Så var det i somras när jag vandrade vidare efter 10 år med min vän. När en person bara tar energi och inte ger. När en person försöker vara som du istället för att finna sin väg. För det är bara du själv som kan förändra dig själv. Du kan prata om förändringar och hur fantastiskt allt ska bli men om du inte tar steget så kommer det aldrig att hända. Därför var valet inte så svårt. Jag hade gett alla delar, verktyg och stöd jag kunde men steget till förändring kan jag inte ta åt någon annan.

"If you want to make the world a better place take at look at yourself and then make a change!!"

Och igår på Statoil vid Gävlebro träffade jag en kvinna som kom fram och pratade med oss.
Hon gav tips om en hemsida om konsten att leva och vi började genast prata som om vi kände varandra. 
- Att leva inifrån och ut är så viktigt i den värld vi lever nu, sa hon.
- Ja istället för utifrån och in med alla måsten, stress och media som trycker på, svarade jag.
- Du är ju fantastisk, du har ju fattat precis, sa hon då.
- Ja det är ju en fråga om de val vi gör, att stanna upp och lyssna till oss själva, blev mitt svar.
- Min vän Dalai Lama som av så många anses vara en stor man säger själv att han egentligen är en vanlig enkel munk, fortsatte hon.
- Ja det är väl så att många ser upp till andra och vill bli som dem för de tror att om de gör likadant kommer de bli lika fantastiskt lyckliga. Istället för att lyssna till sig själv och sitt inre. Vem är jag, vilken är min väg och min uppgift?, fortsatte jag.
- Jag har mycket att lära av dig, sa hon då.

Så ställde vi ner våra kaffekoppar och kramade om varandra. 
Två vilt främmande kvinnor. Fast ändå inte.

Och jag tänkte på att Agneta Sjödin på Höstboksfestivalen sa precis samma sak om att leva inifrån och ut och jag tänker på texten ur "Flickan från Paradiset"

"I varje människa du möter kan du finna en hjälpande hand eller få ett budskap."


söndag 6 september 2015

Förebild

För första gången i mitt liv är jag starstruck. Igår på Höstboksfestival hade jag möjligheten att höra Agneta Sjödin tala om sitt liv och sin nya bok "Av egen kraft". Hon talade om att ibland blir det mycket i livet och det gäller att lyssna på sig själv, finna balans och inre kraft.


Jag vet inte vad riktigt varför jag blivit så intresserad och inspirerad av henne på senare tid. Att hon är en fantastisk programledare som jag ofta tittat på under mina barn- och tonårsår är självklart. Men nu har jag börjat läsa hennes böcker och känner att här finns något för mig att hämta. 


Kanske är det att hon är ensamstående mamma som jag. Kanske för att hon varit med om olika saker i sitt liv som påverkat och förändrat. Kanske är det för att hon bestämde sig för att vandra den 80 mil långa Pilgrimsleden alldeles själv. 


I vilket fall finner jag henne helt fantastisk och inspirerande. På den väg jag valt att vandra finns det så mycket som jag tar till mig av det hon skriver och säger. Vikten av att ha balans i sitt liv både arbete och privat men även av träning, vila, kost, andlighet och att lyssna till sig själv och följa sitt hjärta.
Självklart förstår jag att det finns en mening med att just hon och hennes ord påverkar mig så mycket nu. Jag har någonting att lära och hon har något att lära mig. Precis som hon skriver om i "Flickan från Paradiset". Allting händer av en anledning ibland vet vi bara inte varför. Att jag sedan fick båda mina böcker signerade, byta några ord med henne och en kram plus att hon gillat mina bilder på Instagram med anledning av Höstboksfestival och även lämnat en kommentar gjorde mig starstruck och det är med tacksamhet och ödmjukhet jag tar emot de nya upplevelserna och känslorna.


söndag 30 augusti 2015

Weddingday!!


Nu är det härligt att leva!
Nu är det tid för musik!
Nu vill vi sjunga och spela sommarens solmelodi!!

Vi firar ett år som äkta makar.
Tiden går fort och kärleken är stor.
Livets äventyr ligger framför oss och vi vandrar vår stig hand i hand!!

tisdag 25 augusti 2015

Vandrar vägen fram...

...fastän mödosam till en plats till himlens land.

Om det blir mörkt och kallt. Jag ber om ljus i 
Som lyser överallt. Som stjärnor ovanför.
Och dom att lita på. Dom värmer oss trots allt.
De är så rysligt små. Dom faller ner och dör. 
Lyser upp vår värld. Hoppet det är stort.
Följer med vår färd. Om vi bara tror.
Vi vandrar vägen fram. Fastän mödosam till den plats där lyckan bor.

Där ska vi mötas sorgerna är glömda.
Och svarta minnen dom var bara drömda.
Där är vi bara en liten barnaskara som sträcker våra händer mot den himmel blå.

Jag vandrar vägen fram. Jag vandrar min väg.
Efter healingen hos Victor är det så många fler pusselbitar som fallit på plats i mitt liv.
Jag har känt en längre tid att jag är på väg på min väg.
Att jag blivit sannare och närmare mitt innersta jag. Den jag är!

Förut har det ofta funnits saker som tyngt mig och som jag vet är sår som behöver healas. Men den här gången fanns det inget. Bara jag och min väg som jag ska vandra och leva och jag fick hjälp att ytterligare befästa det och öppna mig för att vandra vidare på min väg.

Jag känner Moder Jord på ett helt annat sätt nu under mina fötter. Det började redan i fjällen när jag vandrade barfota på stenarna i vattenfallen för att min underbara syster skulle få fotografera mig. Jag kände något vibrera inom mig. Av lycka och kärlek till naturen. Av tacksamhet till Moder Jord och mig själv för allt fantastiskt jag får vara med om. Efter healingen känner jag Moder Jord ännu mera. Till och med när jag har skor på mig eller står i ett betonghus så känner jag henne!! 

Vägen jag valt att vandra och de val jag gör har blivit mycket enklare nu när jag vet att det är för mig själv. För den jag är!! Inte för vad andra säger och tycker. 

Jag har valt några ord och känslor som jag har med mig på min väg.
Lycka, Lugn, Ro, Glädje och Ärlighet.

Och jag har märkt att det inte är alla som tänker som jag och väljer samma väg och det är helt ok.
Jag kommer fortsätta att vandra min väg och värna främst om barnen på Moder Jord. Att jag älskar barn är inget nytt för de som känner mig. Men under årens lopp har mitt engagemang för att barnen ska ha det bra vuxit. Och jag ser allt oftare barn som inte är i balans och harmoni och får möjlighet att växa och bli sitt sanna jag. Mycket är nog för att vi i väst lever i en stressad tillvaro. Men barn är vår framtid och de förtjänar att skyddas och växa omgiven av kärlek och glädje. Så jag kommer fortsätta att älska barn och göra det jag kan för att hjälpa och skydda dem.

Som barn kan du bli vad du vill!! Låt inte vuxenvärldens fördomar hindrar dig!!

tisdag 18 augusti 2015

Fantastisk dag

Skolstarten närmar sig!!
Wilde var och hälsade på fritids igår och idag har han varit några timmar själv. Han var mycket glad när jag hämtade honom på eftermiddagen.

Själv har jag hälsat på fina Sara med sin lilla kille och lämnat ganska mycket barnkläder. Hoppas något passar. Det är som hon sa -Svårt att veta när han vuxit sig så stor så han kan ha de här kläderna. Helt rätt. Har man en kille på 62/68 är det det inte så lätt att fantisera om stl 86 och skor. Lilla A är i alla fall en helt bedårandeoch charmig kille. Jag fick några fina skratt och ett kläm om mitt finger. Det är sann lycka det :-)




Sen hälsade jag på Maxine. Vacker och klok som alltid. Vi tog en helt magisk tur på gräsplätten utanför hagen. Testade tramp i stigbygeln och trappan i skritt och trav. Blev så inspirerad av Yvonne och Cappe på Ridkonstens dag. Efter det bjöd hon på galoppanslag och finfina fattningar. Åh hon är värd en miljon kärlek!!



Dagen avslutades med att jag, syster och mamma varit på föreläsning och ceremoni för Victor Forselius. Vår shaman och hans systrar. Fantastisk upplevelse som vanligt. Känner mig så tacksam. Farmor kom förbi och höll min hand under heelingen så jag känner en stor fridfullhet nu.


onsdag 12 augusti 2015

Fjällresa

Bästa fjällstuga Kroken!! Nu är vi tillbaka. Långpromenad till Silverfallet genom skog och över myrmark. Hela gänget på topp med skoj och bus. Vi sjunger om Bockarna Bruse när vi klampar över broar och spångar och förundras över Karamellens ork!! Vädret är på vår sida. Det regnar i alla väderstreck men inte på oss. Farmor Margit vakar över oss på fjället <3

tisdag 25 mars 2014

Nokke med guldmanen

Den 25 september var en av de värsta och samtidigt finaste dagar jag upplevt.
Det finns samtal vi inte vill få. Som när ens vän ringer från södra delen av landet, har skittaskig täckning och det ända som hörs är fragment som Nokke... ramlat...hagen...Nina...veterinär...åk!!

Jag och My Man åkte på stört. Så lite bilar har det aldrig varit på vägen och resan har aldrig gått så fort. Ändock kändes det som evigheter. Jag kan ärligt säga att jag satt hela vägen och förberedde mig på det värsta. Bukandas och försökte att behålla lugnet inför det som jag inte visste något om.

När jag klev ur bilden och tittade ut i hagen, bort mot Nokke så visste jag, Jag torkade en tår, stålsatte mig till tiotusen och vandrade ut i den ljumma sommarkvällen på den gröna ängen och stannade vid hans sida till solen gått ner och han vandrat vidare på de evigt gröna ängarna.

Dagarna som följde gjorde jag allt för att trösta min fina Yvonne som satt på planet hem när Nokke vandrade ifrån oss. Planerade, körde bil, promenerade med Cappe och hjälpa till med allt jag kunde. Det var inte min tid att få sörja honom då. Det var min tid att vara stark.

För några veckor sedan var jag på healing. Då var det min stund att sörja. Först då förstod jag att det var Nokke som gjorde mig så stark den kvällen och alla dagar efter den. Det var hans själ som kom och hämtade mig när jag klev ur bilen och tog med mig ut på ängen. Det var han som sa: det är ingen fara, jag kommer att lämna dig nu och beta på de evigt gröna ängarna och aldrig ha ont igen. Hans själ stannade kvar ett tag för att hjälpa mig. Hans hårrem lyste som guld precis som den kvällen för sex månader. Sen vandrade han iväg och sa: vi ses igen! Varje dag vet jag att han finns med mig. Våra själar möts när vi vill.