Huset och renovering

Att få flytta till hus var fantastiskt. Även om det betyder att vi bor längre från jobb så är det en befrielse och underbar känsla att få komma hem mitt ute i skogen. 

Jag tror även att det hjälpt i min återrehabilitering. Redan när jag började på 25% två veckor före jul så var det så avslappnad att komma hem och kunna sova en stund och alltid ha naturen utanför. Att vakna upp på morgonen och se trädens siluetter utanför fönstret och följa deras skiftning från dag till dag är så rofyllt. Och i det andra fönster lyser solen in och värme och väcker. Det är ljuvligt.

Listan på saker vi vill fixa, bygga, plantera och skapa i vårt nya hem är lång. Men det första vi bestämde oss för att ta tag i var den lilla kattvinden. Vi ville förvandla den till en walkincloset. Vitt, vitt, ljust och mycket förvaring. I helgen blev vi så pass färdiga att vi kunnat flytta in våra kläder. 

Nu följer sovrummet, men vi väntar nog lite med det för sommaren står runt hörnet och arbete pågår även utomhus. 

Hitta rätt för Maxine

Det går lite långsamt just nu. Att hitta en medryttare/fodervärd/framtida ägare till Maxine känns som ett steg fram och två tillbaka. Det tar tid. Att kommunicera med och träffa människor och känna deras och Maxines energier tillsammans.

Men shit pommes vilken juvel hon är. Lugn och cool. Det får borstas och ridas av besökare. Och hon bjuder på alla gångarter utan problem. 

Annat var det när jag och Yvonne träffade henne först gången. Då var det skritt på fyrkantsspår och volt, noll böjning. Trav på fyrkantsspår. Noll galopp. Helt galet vilken resa vi gjort!! 

Och som om det inte vore nog med människor på besök så kommer det nya hästar till stallet. Donne som ska vara här en månad kom i fredags och tänk på lördag efm när vi är i stallet rymmer Maxine. Tillbaka till hagen för att hålla koll på sina pojkar. Ständigt dessa mammagener. Oj vad jag skrattade. 

Igår flyttade Lilja in. Och alla tre stod hela dagen och väntade på henne. Så när jag kom idag var Maxine så laddad på att få träffa sin nya kompis. Det blev passage och en väldigt mycket fint bensprattel efter vägen. Ojoj så hon gått och spänt sig och varit cool för alla andra så när jag kom släppte allt. Väl tillbaka i hagen tog det lång tid innan hon kunde landa igen med Prickig och Cappe. Hon gick runt pojkarna och runt mig många gånger. Tog en morot och fortsatte vandra. Tillslut kom hon och la huvudet på min axel och var lugn igen. 

Kände mig rätt trött efter men en otrolig tacksamhet. För vår fina relation som vi byggt. Att hon är trygg med mig. Så klockrent hon kunde landa tillslut. Att allt handlar om energier och vad lite som krävs för att det ska bli rätt. 

Vi fortsätter och har det bra, myser, rider och promenerar gärna med hela vår fanclub på släp. Så kommer allt att lösa sig.

Sjukskriven och Munchen

Det var som om en helt värld öppnat sig i och med att jag blev sjukskriven för utmattning. Helt plötsligt var vissa saker oviktiga och andra väldigt viktiga. Att hälsa på min bror i hans hem i Munchen blev viktigt. Efter att jag under flera år oroat mig för att åka så långt och till en så stor stad. Så jag och mina pojkar tog flyget på höstlovet. Samma vecka som vi sålt lägenheten och köpt huset. Vi bara stack. Helt fantastiskt befriande.

Munchen, vilken stad. Vilken kultur. Jag blev kär. Vi åt god mat, promenerade, pratade och skrattade. Solen sken och det var sommarvarmt. Min kropp orkade med. Jag behövde inte sova efter frukost och lunch och halva dagen. Vi tog sovmorgon och åt frukost sen var vi på vift hela dagen tills vi kommit hem efter middagen på restaurang.

Att få vara med mina tre älsklingskillar och mysa var helt underbart! Pulsen i Munchen lugn och behaglig. Min hjärna blev inte mos av att höra alla ljud. Det började kännas som att jag kommer att bli bra igen.

Sjukskrivningen och renovering

När fjällsemestern var slut och Wilde åkt hem till pappa och vardagen återkom med att My Man började arbeta och jag var hemma så blev det tydligare för varje dag som gick att vi inte kunde bo kvar i lägenheten. Vi hade pratat om det länge och letat lite nu och då efter hus eller sommarstuga. Men det var som om fjälluften och de vida vyerna gjort sitt till att nu var det dags.

Så helt logiskt följde ett byte utav kök och ytskikt i lägenheten samt en homestyling då min syster med man alldeles nyligen startat eget. Det var mest My Man som som fixade. Min pappa hjälpte till att demolera köket och köra bort det och sedan var min syster man med och satte in det nya. Med vitt, vitt och vitt. Fastän en bänkskiva av ek. Och inga överskåp. Superfint, superfräscht och så lyxigt.

Det tog flera veckor innan allt var klart och det kunde stylas och fotas till försäljning men oj så fort det blev sålt. Och sen köpte vi hus samma vecka. Sen var det bara att packa och vänta.

Och jag rensade. Passade på att göra mig av med gammalt och det blev en utrensning även för mig. Att släppa fysiskt och mentalt var befriande. Och jag gick på yoga med pensionärerna på dagarna och stärkte mig inifrån och tränade på att hålla mitt space och mina energier på plats. Och snart skulle jag hälsa på mina kollegor på jobbet. Det hade jag och min KBT-person på Kommunhälsan bestämt tillsammans med min chef. Att jag skulle komma en dag är det var rast och bara sitta i fikarummet och fika och prata med mina kollegor. Lixom smyga in bakvägen för att inte träffa barnen och den höga ljudnivån. Och jag såg fram emot det här besöket. Lite som en milstolpe och en test.

Sjukskriven och fjällsemestern

Att ligga hemma i en lägenhet en hel sommar insåg vi snart att det inte skulle hjälpa eller påskynda mitt tillfrisknande. Tanken innan min sjukskrivning var att vi skulle fjällvandra. Så efter en del funderingar och revideringar i planerna så gjorde vi oss en reseplan. En rätt luftig sådan. En från-dag-till-dag-plan. Jag kunde fortfarande inte köra bil så dem blev My Man som fick stå för körandet. Wilde var glad lokförare och jag kartläsare i baksätet. Med en riktig vägatlas som ibland fick kompletteras med gps om mottagning fanns.

Vi åkte väg 45 från Hoting och norrut. Wildes önskan var att åka Inlandsbanan men då jag omöjligt klarade av att ha mycket ljud och människor omkring mig och tidtabeller att passa så åkte vi med bilen bredvid järnvägen istället. Lyckan var gjord och titt som tätt stannade vi på stationer, hållplatser, banvaktsstugor och självklart för att se tåget åka förbi. Här måste erkännas att vi tidtabellerna var ett måste men de hade Wilde koll på ;-)

Vi rullade många mil varje dag, sov i stugor eller vandrarhem. Tältningen hade vi planerat bort. Tillslut kom vi till Lapplands fjällen. Jag fick återse mitt älskade Abisko som jag har ett så fantastiskt barndomsminne från. Och My Man och Wilde fick uppleva den storlagen fjällnaturen för första gången. Och här fick jag styrka. Att vandra i fjälluften flera timmar varje dag var balsam för själen. Och jag sov utan att ha mardrömmar om jobbet. Och min kropp orkade med en toppstigning på Nhulja. Och vi firade vår sjuårsdag jag och My Man på hotellet Fjället med trerätters gudomligt god middag på lappländska delikatesser.

Sjukskriven och stallet

Att få slippa stallet kändes som att jag vunnit högsta vinst av något slag. Från att försöka få vardagen att gå ihop med jobb, Wildes skola och fritidsaktiviteter, min yoga och healing, mat, tvätt, privatliv (ja listan kan göras lång) och stallet. Till att sova tills jag vaknade, äta frukost, bläddra i en tidning/bok, meditera, sova, åka till stugan och lyssna på fågelkvitter, se på himmelen, bada. Och slippa ha dåligt samvete för att hinna till stallet och Maxine.

Sådär i efterhand insåg jag snabbt att jag nog haft dåligt samvete, tid och varit stressad över situationen hela tiden. Men det skulle som vara så. En pusselbit i livet som tryckas på plats varje dag och förväntningar om konstant lycka över att blivit hästägare för första gången.

Jag har förstått varför Maxine kommit till oss. Det var många drömmar som berördes av just henne. Och tack vare henne så har min väg att vandra blivit ännu tydligare. Att åka till stallet varje dag och vara trött, less och orkeslös är inget som man ska utsättas för. Men tack vare att jag gjort det och Maxine är så mjuk och känslig så har det blivit tydligt för mig hur viktigt energierna är. Vad jag sänder ut och hur jag tolkar det som kommer till mig.

Och det här kan kanske tyckas konstigt. Att ha häst och åka till stallet är ju fantastisk. Att ha någon att borsta och rida på och som piggar upp tillvaron. Att känna höstdoft och vara lycklig. Och så är det för vissa men inte för mig. Det är stress och ångest och panik över att få ihop tillvaron.

Under hela sjukskrivningen och återrehabiliteringen har jag kämpat med att finna en balans i vardagen. Min KBT-person på Kommunhälsan har pratat och pratar fortfarande om vikten av att "hålla min bas". Med det menar hon mat, sömn, aktivitet och återhämtning. Och det blev än mer tydligt för mig när jag bröt ner mina dagar i dessa fyra delar vad som är viktigt för mig.

Min kost med naturliga råvaror.
Mina djupa andetag som tar mig ner i sömn utan tankar på jobbet.
Promenad eller yoga för att aktivera min trötta kropp.
Yoga och meditation för återhämtning fysiskt, psykiskt och mentalt.

Valen jag gör i vardagen utgår så mycket jag bara kan ifrån dessa fyra grundpelare plus fokus att hålla min energi, mitt fokus, mig själv. Och det har fungerat. Sakta men säkert har jag kommit tillbaka, blivit starkare, orkat mer, haft gupp på vägen och kommit igen.

Idag går jag upp på heltid och jag är tacksam för den väg jag vandrar för utan den Inka Schamanska energimedicinen hade jag inte varit där jag är idag.

Min resa fortsätter och Maxines resa fortsätter men de kommer inte att följas åt så mycket längre till. Valen för oss båda är mina att göra men tack vare min guidnign och support vet jag vad som kommer att ske och känner trygghet och tillit i det.

Pata pata.

Sjukskriven en vecka

När första helgen närmare sig hör bonden av sig att det är dags att köra in höet. Från att vi tidigare somrar varit ett gäng med invanda arbetsuppgifter så är vi bara tre. Yvonne ska ner på ett event i södra Sverige och Nina och Ojiji ska flytta hem. Hästtjejen som brukar förvara hö i ladan ska inte ha något där iår så hennes gäng försvinner oxå. Så kvar blir vi, tre musketörer. Tomas och Christer ska stå på släpet i vanlig ordning och jag har helt plötsligt blivit befordrad till arbetsledare.

Under vanliga omständigheter hade detta varit hysteriskt kul. Nu är det mest hysteriskt. Hjärnan ork inte med i svängarna. Från att varit arbetsmyra står jag helt plötsligt längst upp i ladan och försöker komma ihåg hur höbalarna ska staplas omlott så de inte välter. Höjdrädda jag kryper högre och högre upp och det vinglar endel fastän jag packar höbalarna rätt.

Men vi har fått in några nya höskördsentusiaster. Min syster med döttrar kommer. En fyraåring och en tvåmånaders. Och scoutfamiljen med mamma, pappa och hästtokig dotter. Samt veteranbilsparet. Och vi bildar ett nytt fantastiskt höskördsgäng!! Och vi fixar lunchmat och fikapaus och sen korvgrillningsmiddag. Och barnen är väl inte så jättestark och intresserad av att bära stickigt hö så ibland får jag vara lektant med alla plasthästar, paddor och telefoner som tar roliga solglaskort. 

Lagom till sista hölasset på söndag kommer Yvonne hem och jag kan bara släppa allt. Nu är kroppen helt slut oxå och matchar hjärnans mos så det är som jag tryckt på delete och får börja om från börjar. Mer vila står på schemat och träffa med Kommunhälsan framöver.