Man ska inte ropa hej...

Förän man kommit över bäcken...

Bara för att allt fungerat så bra de senaste dagarna så skulle det självklart jävlas idag när jag skulle släppa tillbaka Maxine i hagen. Halt i gräset efter allt regn och lerigt innanför grinden. Och vad händer? Jo Ojiji kommer gnäggandes och vill ha lite rajtantajtan. Maxine flyttar undan så hon hamnar längst med staketet och herrn kliver upp med frambenen varpå hon travar iväg, han ramlar ner, halkar, håller på att gå omkull i leran och försöker klämma in sig mellan Maxine och staketet. Staket - två hästar i bredd - jag, totalt utrymme 70 cm. Jävligt trångt lixom. Är så tacksam för Cappe som kommer och styr upp sin flock. Är även tacksam för att jag inte halkade i leran eller fick några hästar på mig. 

Men före det gick allt fantastiskt bra. När jag kom ner för att hämta Maxine syndes inte en häst till. Jag ropade några gånger och sedan dyker Pilgrim upp. Därefter Cappe och Maxine galopperandes. Lycka på jorden att se de fina!! Vi traskar upp till gräsmattan ovanför övre hagen. Äter lite gräs och tränar att flytta framdelen. Sen tränsar jag och så tränar vi lite för hand. Korta skritten och sen bjöd Maxine på några finfina travuppgångar!! Åsså massa mys och mat. Hon verkar så tillfreds och arbetsvillig. Det är väl som vanligt. Hösten lockar fram det bästa ur en :-)

Så nu får vi bara ta och lösa hagproblemet så inte min och Maxines säkerhet äventyras något mer. Sen kan vi bara fokusera på alla framsteg vi gör just nu!! Hoppas att vi kan få till ett träningspass för Yvonne redan till veckan!!