Ja det låter säkert som en självklarhet men det har inte riktigt varit så. Inte sen vi fick utökning i stallet förra sommaren och Maxine gick från att vara "mammahäst" till "uppvaktad och superbrunstig" dygnet runt.
En dag när jag skulle släppa tillbaka henne i hagen händer det. Helt plötsligt är han, trots att han är valack, på väg upp på henne. Innan jag hunnit stängt grinden, innan jag hunnit ta av grimman så klättrar han upp fullständigt förberedd och dyngkåt. Maxine försöker gå undan och han följer efter och där står jag och har inte en blekaste aning om vad man gör?!?! För på ridskolan fick man inte lära sig att hantera kåta valacker. Jag lyckas vifta med grimskaftet så han kliver av och fort dra av grimman och kasta mig ut innan de bär iväg i diverse gångarter genom hagen.
Sen sitter jag i gräset och gråter som Lille Skutt. Helt förtvivlad men mest rädd. Rädd för vad som skulle kunnat hänt. För hovar jag hade kunnat få i huvudet när han klev på när jag stod precis brevid och för min älskade Maxine som är en äldre dam och inte ska ha någon klättrade på sin rygg. Tänk vad hon hade kunnat skada sig. Jag förstår alla gånger jag har hört folk som sagt att hingstar kan vara farliga och det gäller att vara på sin vakt.
Resten av sommaren blev jag tvungen att ha någon med mig eller tajma in att någon av tjejerna var i stallet för att kunna ta ut min häst. Först fick vi fånga honom och sen henne innan vi kunde öppna grinden. Och när hon skulle tillbaka fick vi fånga honom, släppa in henne, släppa lös henne och sen släppa lös honom som då sprang direkt efter och var och varannan gång ville kliva upp för lite rajtantajtan. En totalt ohållbar situation.
Vi behövde hitta en annan lösning. Och så som i alla sammanhang där djur är inblanda så är det alltid honan som behöver åtgärds. Oavsett om det är en häst eller en människa som är kåt så är det honan som ska justeras. Kvinnan kan får skylla sig själv för att hon hade en kort kjol på sig när mannens djuriska instinkter kom fram så han våldtog henne. Likväl får ett brunstigt sto stå för skulden och åtgärden. Vi började ge munkpeppar och det tog inte många veckor förän Maxines brunst blev mindre och tillslut obefintliga.
Parallellt med detta arbetade Yvonne, i egenskap av att vara flockledare, med att alla hästar skulle lyssna på henne och uppföra sig såsom hon bestämde när hon släppte ut dem på morgon och kväll. Det började lugna ner sig rejält. Lagom till sommarbetet var det relativt lugnt i flocken. Sen kom det gröna gräset, solen och sommarkvällar och någon fick "sommarsprall" i sin bralla igen. Kändes dock väldigt skönt att Maxine fortfarande inte var i brunst utan totalt ointresserad av att bli uppvaktad. Tillslut fick även herr hane hjälp med sina hormoner i form av munkpeppar och då lugnade även han ner sig.
Men åter att betänka först fixar vi honan och när det ändå inte hjälper funderar vi på en lösning åt hanen. Och jag skriver vi för att det är så samhället i stort fungerar oavsett vilket djur vi talar om, människan inräknad. Jag är uppriktigt sagt less på den genusdiskussion som fortgår "att barn kan växa upp och bli vad de vill, vi ska inte stoppa dem i fack på grund av sitt kön". Fast verkligheten är att de flesta fortfarande gör det!! Jag ser det varje dag på förskolan, i skolan, i samhällsdebatten etc. Och vi gör även skillnad på våra djur. Fastän många av oss säkerligen älskar sina djur, precis som sina barn, så skickar vi travstoet på slakt när hon börjar bli för gammal att avla på. Liknande händer även med andra djur.
För att återknyta till rubriken på inlägget så flyttad denna sommar ytterligare en häst in i stallet. Återigen en hane, fast något yngre. Efter ett tag var det dags för alla fyra hästarna att flytta ihop och det gick hur fint som helst!! De har hittat sina platser i flocken nu och alla är lugna. Helt plötsligt kan jag ta in och ut min häst när jag vill trots att det är tre hanar i hagen. Ingen gör något. Möjligtvis Maxine som bjuder på piaff vid hand när hon inser att vi ska iväg och att killarna blir ensamma. Då tar hon på sig "mammarollen" och oroar sig. Men det är inget jag har några planer på att det ska fortgå någon längre tid. Hon och jag tränar på med vårat utan att ta på oss offerkoftan eller att vi är honor som ska fixas.
Vi honor som fixar det här, tillsammans!! Så nu går vi in och ut som vi vill och det är lycka :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar