Tänd ett ljus - för dig själv

På senaste ceremonin med Victor ställde han frågan: hur ofta tänder du ett ljus - för dig själv?

Det var en så enkel och klockren fråga. Och många av oss svarar nog: jo, jag tänder ljus speciellt nu när det börjar bli höst för då är det så mysigt.

Men hur många tänder det bara för sig själ. Utan att det är mysigt eller romantiskt?

Jag kan säga att jag är dålig på det.

När jag mediterar har jag tänt ett ljus eller flera för att det känns lättare att komma in i lugnet, ro och andningen. Jag har försökt skapa ett eget litet rum kring mig själv där jag inte blir störd av omvärlden. På sätt och vis har jag tänt ett ljus för mig utan att jag tänkt på det. 

Nu när jag är medveten om att det är för mig känns stunden och meditationen mycket större och starkare på något sätt. Det är väl de små sakerna som jag blir medveten om allteftersom som gör att upplevelsen förändras bit för bit. Tack!

2 år

Ikväll hedrar vi vår fantastiska vän Nokke på hans årsdag.

Solen sken helt magiskt som guld och vi som känner honom vet att det är Nokke-ljus!!

Som seden bjuder tände vi marschaller och tittade upp på stjärnhimlen och mindes allt han gav oss.

Heart of fire

Jag hade även ordnat en lite överraskning till Yvonne :-)

Oss för oss och dig för mig!

Oss för oss och mig för dig!

Prickig * Nokke * Cappe

Som say love...

Some say love, it is a razor
That leaves your soul to bleed.
I say love, it is a flower,
And you its only seed.

Just remember in the winter
Far beneath the bitter snows
Lies the seed that with the sun's love
In the spring becomes the rose.


The Rose, by fabulous Bett Midler


Det är olika hur vi ser på kärlek, livet och döden. Som jag skrev igår är detta en intensiv vecka. För två år sedan kastades vi mellan hopp, glädje och sorg. Men även förra året, precis idag liksom intryckt i alla känslor som redan fanns, fylldes det på med ännu mera.

Min väns lillasyster hade redan under kristihimmelsfärdshelgen hittats medvetslös och jag kände på en gång att hennes tid här på jorden var slut. Men det är inget som tröstar att säga till någon som är ledsen och önskar att en person ska vakna upp och gå igen. Sommaren var jobbig för min vän men när det blev dags för vårt bröllop kom hon ändå med sin familj och delade vår fantastiska dag. Hon höll ett väldigt fint tal till mig. Att jag inte bara var hennes vän utan även hennes syster. Det blev så tydligt för mig när hon uttalade orden att nu skulle hennes syster somna in för att den sista pusselbiten hade fallit på plats. Och några dagar sedan dog hon.

Vi släktingar, nära och kära har ju en tendens att vilja hålla kvar människor och även djur vi tycker om alldeles för länge. Fastän det egentligen är dags för dem att vandra vidare. Det är olika hur vi ser på kärlek, livet och döden. Jag har fått pröva och ompröva mitt synsätt många gånger de senaste åren eftersom min healing, meditation och yoga tar mig på en helt annan väg än jag tidigare följt. En väg där jag är mer öppen och lyhörd till mig själv än tidigare. Ändå känner jag att det bara är början, det finns så mycket mer för mig att lära och se!!

Idag är det ett år sedan Stinas begravning. Jag åkte Boden tur och retur för att vara med och stötta min vän men framförallt min gudson loveliten. Det behövs en nära vuxen som inte är i djupaste sorg en sådan dag för att ett barn ska få möjlighet till att uppleva det vackra och fantastiska med en begravning. Det är i alla fall min övertygelse!!

Här är min dikt till Stina. För hon var och är en väldigt vacker person.
Här är min gudson lovelitens tankar. Tänk vad barn är kloka!!

Första gången Stina håller Love!!

2 år med Maxine

Idag går vi in i den intensiva veckan då allt hände för två år sedan. Först träffade vi Maxine sen lämnade Nokke oss i stor sorg och så köpte vi Maxine och var lyckliga.

Så nu har vi precis kommit hem från Stall Nordansjö!! Det var skymning när vi kom dit och alltmedan mörkret föll tränade vi PNH. Först var vi innne i stallet på stallgången och myste. Prickig och Cappe var nere i hagen och Nina tränade Ojiji på gårdsplanen. Blev en ordentlig träningsstund för Maxine att stå själv och ha fokus på mig, borstarna och grimskaftet. Oj vad bra det gick. Sen kom Yvonne och vi gick ut på gårdsplanen för att träna där. Just precis skulle Ojiji gå ner till hagen så vi fick en härlig utmaning i att bara gå runt och flytta bakdelen. Maxine var väldigt duktig. Hon slappnade av väldigt fort fast hon var ensam och behöll fokus på mig. Jag tackar verkligen min yoga, meditation och healing för att jag blivit så mycket bättre på att känna vilken energi jag ska ha. Yvonne berömde mig även för det. Både jag och Maxine hade mycket bra energier idag. Det är som en helt annan häst att träna med nu som inte blir dominant och sur. När jag skriver det inser jag att hon säkert tycker detsamma om mig ;-)

Imorgon blir det träning för Rosa!! Då ska vi få hjälp med hästarna i hagen. Det ska bli intressant och lärorikt och jag längtar massor!!!

September 2014

Oktober 2013. Dagen då vi tar beslutet om att köpa Maxine!!

You're beautiful wonderful incredible I love you so

Tell the angels no.

I don't wanna leave my baby alone. 

I don't want nobody else to hold you.

That's a chance I'll take.

Baby I'll stay, Heaven can wait.

Photo: Evinaphotography.se

Man ska inte ropa hej...

Förän man kommit över bäcken...

Bara för att allt fungerat så bra de senaste dagarna så skulle det självklart jävlas idag när jag skulle släppa tillbaka Maxine i hagen. Halt i gräset efter allt regn och lerigt innanför grinden. Och vad händer? Jo Ojiji kommer gnäggandes och vill ha lite rajtantajtan. Maxine flyttar undan så hon hamnar längst med staketet och herrn kliver upp med frambenen varpå hon travar iväg, han ramlar ner, halkar, håller på att gå omkull i leran och försöker klämma in sig mellan Maxine och staketet. Staket - två hästar i bredd - jag, totalt utrymme 70 cm. Jävligt trångt lixom. Är så tacksam för Cappe som kommer och styr upp sin flock. Är även tacksam för att jag inte halkade i leran eller fick några hästar på mig. 

Men före det gick allt fantastiskt bra. När jag kom ner för att hämta Maxine syndes inte en häst till. Jag ropade några gånger och sedan dyker Pilgrim upp. Därefter Cappe och Maxine galopperandes. Lycka på jorden att se de fina!! Vi traskar upp till gräsmattan ovanför övre hagen. Äter lite gräs och tränar att flytta framdelen. Sen tränsar jag och så tränar vi lite för hand. Korta skritten och sen bjöd Maxine på några finfina travuppgångar!! Åsså massa mys och mat. Hon verkar så tillfreds och arbetsvillig. Det är väl som vanligt. Hösten lockar fram det bästa ur en :-)

Så nu får vi bara ta och lösa hagproblemet så inte min och Maxines säkerhet äventyras något mer. Sen kan vi bara fokusera på alla framsteg vi gör just nu!! Hoppas att vi kan få till ett träningspass för Yvonne redan till veckan!!

Lycka är...

att kunna ta in sin egen häst från hagen när man vill!!

Ja det låter säkert som en självklarhet men det har inte riktigt varit så. Inte sen vi fick utökning i stallet förra sommaren och Maxine gick från att vara "mammahäst" till "uppvaktad och superbrunstig" dygnet runt. 

En dag när jag skulle släppa tillbaka henne i hagen händer det. Helt plötsligt är han, trots att han är valack, på väg upp på henne. Innan jag hunnit stängt grinden, innan jag hunnit ta av grimman så klättrar han upp fullständigt förberedd och dyngkåt. Maxine försöker gå undan och han följer efter och där står jag och har inte en blekaste aning om vad man gör?!?! För på ridskolan fick man inte lära sig att hantera kåta valacker. Jag lyckas vifta med grimskaftet så han kliver av och fort dra av grimman och kasta mig ut innan de bär iväg i diverse gångarter genom hagen.

Sen sitter jag i gräset och gråter som Lille Skutt. Helt förtvivlad men mest rädd. Rädd för vad som skulle kunnat hänt. För hovar jag hade kunnat få i huvudet när han klev på när jag stod precis brevid och för min älskade Maxine som är en äldre dam och inte ska ha någon klättrade på sin rygg. Tänk vad hon hade kunnat skada sig. Jag förstår alla gånger jag har hört folk som sagt att hingstar kan vara farliga och det gäller att vara på sin vakt.

Resten av sommaren blev jag tvungen att ha någon med mig eller tajma in att någon av tjejerna var i stallet för att kunna ta ut min häst. Först fick vi fånga honom och sen henne innan vi kunde öppna grinden. Och när hon skulle tillbaka fick vi fånga honom, släppa in henne, släppa lös henne och sen släppa lös honom som då sprang direkt efter och var och varannan gång ville kliva upp för lite rajtantajtan. En totalt ohållbar situation.

Vi behövde hitta en annan lösning. Och så som i alla sammanhang där djur är inblanda så är det alltid honan som behöver åtgärds. Oavsett om det är en häst eller en människa som är kåt så är det honan som ska justeras. Kvinnan kan får skylla sig själv för att hon hade en kort kjol på sig när mannens djuriska instinkter kom fram så han våldtog henne. Likväl får ett brunstigt sto stå för skulden och åtgärden. Vi började ge munkpeppar och det tog inte många veckor förän Maxines brunst blev mindre och tillslut obefintliga. 

Parallellt med detta arbetade Yvonne, i egenskap av att vara flockledare, med att alla hästar skulle lyssna på henne och uppföra sig såsom hon bestämde när hon släppte ut dem på morgon och kväll. Det började lugna ner sig rejält. Lagom till sommarbetet var det relativt lugnt i flocken. Sen kom det gröna gräset, solen och sommarkvällar och någon fick "sommarsprall" i sin bralla igen. Kändes dock väldigt skönt att Maxine fortfarande inte var i brunst utan totalt ointresserad av att bli uppvaktad. Tillslut fick även herr hane hjälp med sina hormoner i form av munkpeppar och då lugnade även han ner sig. 

Men åter att betänka först fixar vi honan och när det ändå inte hjälper funderar vi på en lösning åt hanen. Och jag skriver vi för att det är så samhället i stort fungerar oavsett vilket djur vi talar om, människan inräknad. Jag är uppriktigt sagt less på den genusdiskussion som fortgår "att barn kan växa upp och bli vad de vill, vi ska inte stoppa dem i fack på grund av sitt kön". Fast verkligheten är att de flesta fortfarande gör det!! Jag ser det varje dag på förskolan, i skolan, i samhällsdebatten etc. Och vi gör även skillnad på våra djur. Fastän många av oss säkerligen älskar sina djur, precis som sina barn, så skickar vi travstoet på slakt när hon börjar bli för gammal att avla på. Liknande händer även med andra djur.

För att återknyta till rubriken på inlägget så flyttad denna sommar ytterligare en häst in i stallet. Återigen en hane, fast något yngre. Efter ett tag var det dags för alla fyra hästarna att flytta ihop och det gick hur fint som helst!! De har hittat sina platser i flocken nu och alla är lugna. Helt plötsligt kan jag ta in och ut min häst när jag vill trots att det är tre hanar i hagen. Ingen gör något. Möjligtvis Maxine som bjuder på piaff vid hand när hon inser att vi ska iväg och att killarna blir ensamma. Då tar hon på sig "mammarollen" och oroar sig. Men det är inget jag har några planer på att det ska fortgå någon längre tid. Hon och jag tränar på med vårat utan att ta på oss offerkoftan eller att vi är honor som ska fixas. 

Vi honor som fixar det här, tillsammans!! Så nu går vi in och ut som vi vill och det är lycka :-)

Kurs för Birgitta

Jag och Maxine vandrar tillsammans

Vi var på kurs i maj alla tjejerna i stallet. Sen hände det så mycket med farmor, begravning och sommarlov så jag har alldeles glömt bort att skriva om det. Men nu har jag tömt kameran på bilder!!

Påklädning

Uppsittning

With a little help from my friends!!

GNNNÄÄGGGG!!!!

Här travas det på!

Är det mig ni tar kort på???

- Suck! Tänk att det ska vara så mycket instruktioner...

Tränar på linjeringen.

- Äntligen lite faaart!!

- Kom igen nu matte, spänn fast dig!!

- Snacka på du, men det är jag som får
hålla tungan rätt i mun!

Träning med Maxine

Igår hade Yonne och Tomas varit så snälla och tagit in alla hästarna när jag kom till stallet. Fast egentligen hade dem det bra ute och var nog mest för oss människor ville kunna pyssla med en torr häst som de följde med in skulle jag tro ;-) Det blev en härlig kväll då jag och Maxine myste massor, kliade, borstade, filade hovar, kramades och myste mer. Hon är helt fantastiskt och våra energier börjar komma närmare varandra känns det som.

Idag har jag haft möjligheten att vara ute i stallet på förmiddagen då vi fått låna svärföräldrarnas bil när de är bortresta. Jag tänkte mig att när jag hämtat Maxine i hagen så kan jag arbeta henne för hand på gårdsplansridbanan. 

Det gick finfint att hämta henne. Pojkarna var lugna i hagen. Pilgrim var lite nyfiken och ställde sig nära grinden så när jag står och försöker flytta honom kommer Ojiji och vallar bort honom!! Det var något helt nytt. Sen går även Ojiji iväg så det är helt tomt på hästar. Fantastiskt.

Jag tar ut Maxine och vi går upp, hästarna är på nedre sommarbetet nu så det är en bit att gå. Inga problem. Men när vi kommer upp inser "mamma" Maxine att pojkarna är ju ensamma!! Och Missy springer i sin hage gnäggandes och bockandes jätteglad. Ojoj!! tänker Maxine, nu var det oordning. *ler*

Dagens pass blev således PNH ca 45 minuter när vi gick upp och ner efter hagarna. I början bjöd Maxine både på passage, piaff och galoppanslag där bredvid mig och halkade lite i det blöta gräset. Men tillslut satt övningen, vi kunde gå upp och ner i lugn och ro. Det mest fantastiska var att hon inte blev dominant som hon kan bli ibland utan var mer osäker och vågade lyssna på mig. Jag känner hur jag kan arbeta med mina energier på ett helt annat sätt nu än tidigare. Jag är helt säker på att min healing, meditation och yoga som bidragit till mitt lugn och min utveckling, nu kommer till användning i min kommunikation med Maxine. Det var ett helt annat samspel mellan oss än vad jag någonsin upplevt förut!!

Då var vi på punkten att dela sin upplevelse igen. Det här var verkligen en upplevelse som blev ännumer fantastisk av att jag fick uppleva den ensam. Visst, jag hade jättegärna velat att Yvonne skulle ha sett oss idag och hur bra allt blev och hur jag löste olika situationer. Men jag vet att hon är lika stolt över mig oavsett om hon varit med eller inte. För mitt och Maxines samspel är vårt eget och inte för någon annan.

Fröknäcke

Det finns hur många olika sätt som helst att göra fröknäcke på. Ett tag hade jag ett recept som innehåller majsmjöl men sedan vi började äta LCHF är det ett minne blott. Det här receptet har jag fått av min stallkompis Nina, det är hennes mammas recept från början. Självklart har jag modifierat det lite grann.

1-2 tsk brödkrydda

1 tsk flingsalt

3½ dl solroskärnor

1 del linfrön

1 del sesamfrön

1 del pumpakärnor

2 msk fiberhusk

5 dl vatten

ev. flingsalt uppepå

Stöt brödkryddor och salt i en mortel. Blanda i alla torra ingredienser och rör runt. Annars är risken stor att fiberhusket kletar ihop sig. Häll på vatten och rör runt. Låt svälla en stund.

Bred ut på två plåtar med bakplåtspapper. Det kan vara bra att använda lite olja så går det lättare. 

Nu kan man välja att skära i bitar innan man ställer in i ugnen eller göra det efter halva tiden. 

Jag brukar välja det senare.

 Grädda ca 1 timme på 175 grader. En plåt ska vara högst upp i ugnen och en längst ner. 

Byt plats på den och vänd håll var 15 min.

Grönkålschips

Busenkla chips som går fort att göra. Receptet har jag fått av min vän Fia.

Skölj grönkålen och dela i bitar. Ringla över olivolja, salt och peppar. Blanda ihop och  fördela på en plåt. Grädda i mitten av ugnen på 150 grader ca 5 minuter. När de känns krispiga är de klara. Ät på en gång för de kan bli lite sega efter några timmar.

Tryggheten i att vara ensam

Läste på Jonnas blogg häromdagen om Ensamheten. Hon beskriver hur hon älskar ensamheten. 

Det är ett fantastiskt intressant och klokt resonemang hon för.

Jag kan känna igen mig i delar av det hon skriver. 

Att vara ensam med sin upplevelse är något alldeles fantastiskt!!

Jag älskar mina ensamma stunder och det är inget jag kompromissar om. 

Meditation, yoga, bilfärden till stallet, löprundan, besök hos farmor på kyrkogården,

ja det finns så många tillfällen som jag tar tillvara på.

Det är också i mina ensamma stunder som jag hinner reflektera, fundera och se inåt. Att få syn på mig och den jag är har blivit så viktigt genom åren. Jag vill veta att de val jag gör är de bästa för mig och inte för någon annan. Det är också väldigt viktigt att jag känner att jag är sann mot mig själv och inte går med på kompromisser som jag sedan ångrar. 

Och det är i mina ensamma stunder som jag tar mina beslut, stora som små.

Jag vet att det finns många människor som inte vill vara ensamma och jag funderar på varför. Undra om det är en osäkerhet av att inte kunna bli bekräftad som de inte vill vara ensam?! Många har så fullt upp att springa igenom sitt liv att jag tror de missar att leva det! Sen kan jag kan bli lite galen på alla som missar alla fina stunder och upplevelsen för att de hela tiden ska fota och skriva om vad de gör på alla sociala medier Som till exempel föräldrar som springer runt och filmar och fotar sitt barns skolavslutning så att de faktiskt missar den.

- Hur var skolavslutningen i år?

-Jag vet inte men jag har det på film.

Vad hände med att leva i nuet och ta till vara på varje dag som ges?

Ungsbakade rödbetor och fetaostkräm

Hösten är här och den goda skörden. Rödbetor, gulbetor, polkabetor, kålrot, morot, palsternacka ja listan kan göras hur lång som helst! Rödbetor är en goding som jag testade första gången förra året. har varit sugen en längre tid att testa något annat än inlagda rödbetor till pyttipanna. Visste det är gott men något mer måste den ju duga till. Som en skänk från ovan kom Yvonne med ett recept på "Ljuvligt goda ungsbakade rödbetor med fetaoskräm".

 

Det är så superlätt att göra! Skala betorna och skär i träningar. Lägg på en plåt i eller i en ungsfastform och ringla över olivolja. Baka i mitten av ugnen på 200 grader ca 20 minuter. Om bitarna är stora tar det längre tid. Till fetaostkrämen blandar du ihop turkisk yoghurt, mosad fetasost, lite saft från en citron, salt och pepper. Några exakta mått har jag inte, det är bara att smaka sig fram!

Mötet

Det är en alldeles fantastisk väg jag valt att vandra. 

Eller rättare sagt att jag valt att hitta tillbaka ditt den jag verkligen är. 

Att stanna upp och lyssna på mitt inre för att sedan välja vilken väg jag ska gå.

Det kommer små tecken till mig hela tiden. 

Oväntade möten uppstår. 

Jag förstår saker som hänt tidigare i mitt nuvarande liv på ett helt annat sätt.

Vetskapen om att det i människor jag möter finns något för mig att lära eller något jag kan lära dem.

Att en del människor inte ska finnas i mitt liv för alltid utan har något att tillföra under en begränsad tid.

Jag blir inte lika förrvirrd och ledsen när jag känner att det är dags för en relation att ta slut. Självklart känns det fortfarande jobbigt och jag funderar över hur framtiden kommer att bli utan den personen i mitt liv. Men när jag lyssnar inåt kommer svaret till mig. 

- Det är dags för dig att vandra vidare på din stig och där kan inte denhär personen följa med.

Så var det i somras när jag vandrade vidare efter 10 år med min vän. När en person bara tar energi och inte ger. När en person försöker vara som du istället för att finna sin väg. För det är bara du själv som kan förändra dig själv. Du kan prata om förändringar och hur fantastiskt allt ska bli men om du inte tar steget så kommer det aldrig att hända. Därför var valet inte så svårt. Jag hade gett alla delar, verktyg och stöd jag kunde men steget till förändring kan jag inte ta åt någon annan.

"If you want to make the world a better place take at look at yourself and then make a change!!"

Och igår på Statoil vid Gävlebro träffade jag en kvinna som kom fram och pratade med oss.

Hon gav tips om en hemsida om konsten att leva och vi började genast prata som om vi kände varandra. 

- Att leva inifrån och ut är så viktigt i den värld vi lever nu, sa hon.

- Ja istället för utifrån och in med alla måsten, stress och media som trycker på, svarade jag.

- Du är ju fantastisk, du har ju fattat precis, sa hon då.

- Ja det är ju en fråga om de val vi gör, att stanna upp och lyssna till oss själva, blev mitt svar.

- Min vän Dalai Lama som av så många anses vara en stor man säger själv att han egentligen är en vanlig enkel munk, fortsatte hon.

- Ja det är väl så att många ser upp till andra och vill bli som dem för de tror att om de gör likadant kommer de bli lika fantastiskt lyckliga. Istället för att lyssna till sig själv och sitt inre. Vem är jag, vilken är min väg och min uppgift?, fortsatte jag.

- Jag har mycket att lära av dig, sa hon då.

Så ställde vi ner våra kaffekoppar och kramade om varandra. 

Två vilt främmande kvinnor. Fast ändå inte.

Och jag tänkte på att Agneta Sjödin på Höstboksfestivalen sa precis samma sak om att leva inifrån och ut och jag tänker på texten ur "Flickan från Paradiset"

"I varje människa du möter kan du finna en hjälpande hand eller få ett budskap."

Photoshoot

Här kommer äntligen några av bilderna min syster tog på fjällresan vid Silverfallet.

Rättigheterna tillhör http://evinaphotography.se

Förebild

För första gången i mitt liv är jag starstruck. Igår på Höstboksfestival hade jag möjligheten att höra Agneta Sjödin tala om sitt liv och sin nya bok "Av egen kraft". Hon talade om att ibland blir det mycket i livet och det gäller att lyssna på sig själv, finna balans och inre kraft.

Jag vet inte vad riktigt varför jag blivit så intresserad och inspirerad av henne på senare tid. Att hon är en fantastisk programledare som jag ofta tittat på under mina barn- och tonårsår är självklart. Men nu har jag börjat läsa hennes böcker och känner att här finns något för mig att hämta. 

Kanske är det att hon är ensamstående mamma som jag. Kanske för att hon varit med om olika saker i sitt liv som påverkat och förändrat. Kanske är det för att hon bestämde sig för att vandra den 80 mil långa Pilgrimsleden alldeles själv. 

I vilket fall finner jag henne helt fantastisk och inspirerande. På den väg jag valt att vandra finns det så mycket som jag tar till mig av det hon skriver och säger. Vikten av att ha balans i sitt liv både arbete och privat men även av träning, vila, kost, andlighet och att lyssna till sig själv och följa sitt hjärta.

Självklart förstår jag att det finns en mening med att just hon och hennes ord påverkar mig så mycket nu. Jag har någonting att lära och hon har något att lära mig. Precis som hon skriver om i "Flickan från Paradiset". Allting händer av en anledning ibland vet vi bara inte varför. Att jag sedan fick båda mina böcker signerade, byta några ord med henne och en kram plus att hon gillat mina bilder på Instagram med anledning av Höstboksfestival och även lämnat en kommentar gjorde mig starstruck och det är med tacksamhet och ödmjukhet jag tar emot de nya upplevelserna och känslorna.