Det finns samtal vi inte vill få. Som när ens vän ringer från södra delen av landet, har skittaskig täckning och det ända som hörs är fragment som Nokke... ramlat...hagen...Nina...veterinär...åk!!
Jag och My Man åkte på stört. Så lite bilar har det aldrig varit på vägen och resan har aldrig gått så fort. Ändock kändes det som evigheter. Jag kan ärligt säga att jag satt hela vägen och förberedde mig på det värsta. Bukandas och försökte att behålla lugnet inför det som jag inte visste något om.
När jag klev ur bilden och tittade ut i hagen, bort mot Nokke så visste jag, Jag torkade en tår, stålsatte mig till tiotusen och vandrade ut i den ljumma sommarkvällen på den gröna ängen och stannade vid hans sida till solen gått ner och han vandrat vidare på de evigt gröna ängarna.
Dagarna som följde gjorde jag allt för att trösta min fina Yvonne som satt på planet hem när Nokke vandrade ifrån oss. Planerade, körde bil, promenerade med Cappe och hjälpa till med allt jag kunde. Det var inte min tid att få sörja honom då. Det var min tid att vara stark.
För några veckor sedan var jag på healing. Då var det min stund att sörja. Först då förstod jag att det var Nokke som gjorde mig så stark den kvällen och alla dagar efter den. Det var hans själ som kom och hämtade mig när jag klev ur bilen och tog med mig ut på ängen. Det var han som sa: det är ingen fara, jag kommer att lämna dig nu och beta på de evigt gröna ängarna och aldrig ha ont igen. Hans själ stannade kvar ett tag för att hjälpa mig. Hans hårrem lyste som guld precis som den kvällen för sex månader. Sen vandrade han iväg och sa: vi ses igen! Varje dag vet jag att han finns med mig. Våra själar möts när vi vill.
1 kommentar:
Åh Nokke ♥
En på miljonen!
Skicka en kommentar