När första helgen närmare sig hör bonden av sig att det är dags att köra in höet. Från att vi tidigare somrar varit ett gäng med invanda arbetsuppgifter så är vi bara tre. Yvonne ska ner på ett event i södra Sverige och Nina och Ojiji ska flytta hem. Hästtjejen som brukar förvara hö i ladan ska inte ha något där iår så hennes gäng försvinner oxå. Så kvar blir vi, tre musketörer. Tomas och Christer ska stå på släpet i vanlig ordning och jag har helt plötsligt blivit befordrad till arbetsledare.
Under vanliga omständigheter hade detta varit hysteriskt kul. Nu är det mest hysteriskt. Hjärnan ork inte med i svängarna. Från att varit arbetsmyra står jag helt plötsligt längst upp i ladan och försöker komma ihåg hur höbalarna ska staplas omlott så de inte välter. Höjdrädda jag kryper högre och högre upp och det vinglar endel fastän jag packar höbalarna rätt.
Men vi har fått in några nya höskördsentusiaster. Min syster med döttrar kommer. En fyraåring och en tvåmånaders. Och scoutfamiljen med mamma, pappa och hästtokig dotter. Samt veteranbilsparet. Och vi bildar ett nytt fantastiskt höskördsgäng!! Och vi fixar lunchmat och fikapaus och sen korvgrillningsmiddag. Och barnen är väl inte så jättestark och intresserad av att bära stickigt hö så ibland får jag vara lektant med alla plasthästar, paddor och telefoner som tar roliga solglaskort.
Lagom till sista hölasset på söndag kommer Yvonne hem och jag kan bara släppa allt. Nu är kroppen helt slut oxå och matchar hjärnans mos så det är som jag tryckt på delete och får börja om från börjar. Mer vila står på schemat och träffa med Kommunhälsan framöver.
