För fyra månader och två dagar sedan fick jag en panikångestattack. Min andra. Den första var för några år sen. Då ringde jag vårdcentralen och de ville att jag skulle åka in på akuten direkt. Det gjorde jag inte. Akuten är för riktigt sjuka människor. Jag hade ju bara tryck över bröstet och tungt att andas. Några dagar senare var jag sjukskriven för utmattning.
Den här gången hade jag varit och hämtat min son. På kvällen när jag skulle somna kände jag att det var svårt att varva ner och somna. Hjärtat bultade och varje gång jag blundade snurrade rummet. Tidigare i vintras hade jag varit hemma med virus på balansnerven och det hade snurrat så fruktansvärt. Överläkaren på sjukhuset sa att det skulle kunna komma att snurra en del under mitt tillfrisknande. När nu det kunde tänkas bli.
Men nu både snurrade rummet jag hade ett tryck över bröstet och svårt att andas. Jag insåg ganska snabbt att det var en panikångestattack. Så vad göra? Försöka andas. En hand i min makes och en hand håller fast i madrassen för att motverka yrseln. Och så väntan förstås. Jag vet inte hur länge jag låg. Tillslut somnar jag. När jag vaknar är jag helt slut. Som jag gjort något väldigt ansträngande och behöver återhämta mig. Och hjärnan är omtöcknad och har svårt att fokusera.
Måndag 18 juli ringer väckarklockan tidigt så att jag kan ringa in mig sjuk till jobbet. Hela veckan. För jag vet inte när jag ska ta mig upp ur sängen. Min make åker till jobbet. Jag äter frukost med min son. Sen somnar jag om.
Första veckan tar min son hand om mig. Han väcker mig på morgonen när han ska äta frukost och hjälper till att fixa något till mig. Efter max en timme somnar jag om. Sen väcker min son mig igen när han ska äta lunch och micrar min matlåda oxå. Efter max en timme somnar jag om. Sen blir jag väckt när min make kommer hem och han lagar mat och vi äter tillsammans. Han fixar matlåda till nästa dag. Jag orkar vara vaken lite längre innan jag somnar för natten.
På natten drömmer jag mardrömmar om jobbet. När jag vaknar är det första jag tänker på jobbet. Och innan jag somnar tänker jag på jobbet.
Samtidigt har jag en ständigt pågående panik. Vad händer om en vecka? Då måste jag till doktorn. Jag ska visserligen ha tre veckors semester. Men är det semester när man är så trött att man inte tar sig ur sängen och kan göra någonting på en dag? Och efter tre veckor när det är dags att starta upp höstterminen och så småningom skola in sju ettåringar på förskolan. Vad gör jag då? Är jag pigg om tre veckor? Just nu blir jag omhändertagen av en 11,5-åring.
Läkaren sjukskriver mig omgående. Min KEDS utvärdering har höga siffror och jag är som en urvriden skurtrasa. Nu är det dags för mig att vila säger hon. Och läka själen.
